Du finns bara nu - och efter döden

ANDERS PAULRUD vandrar tillsammans med Dante och Niklas Rådström - ända fram till paradiset

Helvetet i Dante Alighieris gudomliga komedi är sönderläst, och ibland förledande lätt att "vantolka" som en samling sedelärande exempel på vad som kan hända en samtida människa som inte sköter sig: en medelålderskris, ett moraliskt och etiskt sönderfall, övergivna ideal, förlorade illusioner, ett äktenskap i kris" Vad ni vill.

Ibland tenderar också läsningen av Helvetet att reduceras till en sorts manual för hela Den Gudomliga komedin. Vi borrar med förtjusning ner oss i helveteskretsarna, men glömmer Skärselden och Paradiset.

Detta misstag begår inte Niklas Rådström i sin uppfinningsrika - och roliga - omdiktning av Dantes verk. Självfallet följer han ursprungstexten, han liksom skuggar den med alternativa formuleringar, små förskjutningar. Se bara på vad han gör med den berömda inledningen, den där Dante gått vilse i den dunkla skogen:

Jag trodde jag var fullständigt förlorad./ Jag var hemlös, som en flykting blev jag till/ en främmande man i ett främmande land,/ och till sist även en främling för mig själv.

Där Dante slår fast att huvudpersonen "vid mitten av sin levnads vandring" befinner sig i totalt mörker, vilse i svärtan av evig förbannelse är Rådström mer hoppfull; att använda ordet "trodde" antyder att Dante/Pilgrimen i den här versionen kan luta sig mot ett hoppfullt "men". "Jag trodde jag var totaly lost, men det vänder." Ungefär så. Också användningen av orden "hemlös" och "främling", visserligen analoga med Dantes ordval, ger en friare, mer samtida valör åt Rådströms text.

Till Rådströms förtjänster hör att han lyckas - utan att bli vulgär en enda gång - göra en sekulariserad läsning och omdiktning av Komedin; att han förmår ta Dante ut ur den exklusivt kristna kontext i vilken han skrev, utan att förlora det tunga drag av andlighet som genomsyrar originalet.

Allt finns med - livets mening, tankarna om synd, skuld, försoning, frälsning, lycka - men med en förskjutning som placerar alla scener mitt i nuet: ankomsten till Helvetet kunde vara ankomsten till ett flyktingläger. Pilgrimen är en flykting från ett krig eller från en svältkatastrof. Här finns kvinnojourer och fotbollshuliganer och kvällstidningarnas löpsedlar. Och här finns alla de som givit upp hoppet, de döda och fördömda: Francesca och Paulo, Farinata, Odysseus, Djävulen, men också Oscar Wilde, Andy Warhol, Norma Jean. I en av Infernoscenerna får smärtan drag av varietéföreställning när rösten som talar är en högst samtida - och helvetisk - telefonsvarare:

Du har nu kommit till de eviga straffen./ Gäller din fråga ändlös plåga, tryck ett./

---

Vill du genomborras av ett spett, tryck ett/ Vill du vi ska hugga av en tå, tryck två

---

Du som har slagit ihjäl din fru, tryck sju.

---

Och du, du behåller din plats i kön.

Nej, Komedin är inte bara Helvetet. Texten har ju en fortsättning. En av många förklaringar till att vi har "svårt för" Skärseld och Paradis är att Dantes gestaltning av dessa två tillstånd inte på ett lättvindigt sätt kan läsas som samtida. Här är Dantes text synlig och läsbar bara om man tänker på den som otidsenlig och dessutom mer än sju hundra år gammal. Här krävs fördjupning och livaktigare fantasi. Och det är här, i vad som händer efter Helvetet, som Rådström visar sin stora begåvning som diktare. I en efterföljande essä föreslår han flera intressanta läsningar av både Purgatorio och Paradiso. I frågan om Skärselden, reningen, tar han upp ett resonemang från Peter Weiss där denne föreställde sig Dantes ankomst till Skärseldsberget liknande den han själv hade haft under krigsslutet då allt var ruiner, lidande och sorg, men att detta ändå bar med sig en djup erfarenhet som visade på en absolut nödvändighet; aldrig, aldrig mer tillbaka till mörkret, helvetet, aldrig mer ner dit igen.

Allra svårast har vi för Paradiset. Det är i Dantes version närmast oläsligt för en modern sekulariserad människa; alla de gåtfulla drömbilder, sfärer, former, det gudomliga ljuset i den efterlängtade och älskade Beatrices ögon, den alldeles särskilda och andliga ordning som söker efter definitioner av det abstrakta lämpar sig inte för robusta länkar till något samtida. Några av våra bästa lyriker har, som Jan Olov Ullén är inne på i sin fina essäbok om Dante, Det synliga osynliga, försökt: Vilhelm Ekelund då han talar om paradiset som finns inuti människan själv, de "hemliga frö som varje människa har att vårda inom sig". Ekelund åkallar inte Gud som garant eller konsult för att uppleva paradiset. Det gör inte heller Göran Sonnevi när han skriver: "Jag kan inte släppa/ drömmen om formerna Visioner/ av klara former/ i klar luft, i det intensiva/ forsande solljuset/ Och att dessa former/ är viktigare än allt annat".

Niklas Rådström har ett annat sätt att närma sig paradiset. I anvisningarna till sin text, då den ursprungligen uppfördes som pjäs vid Göteborgs stadsteater i vintras, föreslår han musiken som en metod för att gestalta det paradisiska, och vänder sig till Alfred Schnittke då denne i sin tredje violinkonsert låter solostämman intensifieras så mycket att den utmynnar i en gest. Det ordlösa, alltså. Men mot detta ordlösa, det svävande, sätter Rådström in flera förvånande kontraster; här åberopar Dante en sentida svensk kollega - Harry Martinson, och Beatrice, den arma kvinnan, tar verkligen inte emot sin gamle älskare Dante på något hjärtligt sätt då hon möter honom som ett sårat barn: "Hur kunde du gå så vilse i livet att du glömde bort att vara med mig!"

Rådströms "paradisskildring" räddas, och blir modernt trovärdig, genom kontrasterna; han vet att det ändå, hur mycket man än skulle försöka, inte finns några brukbara ord för paradis och lycka.

Dantes paradis förutsätter Gud. Men om man inte tror på Gud, hur ser då paradiset ut? Kanske som i slutraderna i Rådströms text där ängeln åter träder fram:

ÄNGELN: Jag kan berätta varför döden finns.

DANTE: Men du är ju en ängel. Du finns inte.

ÄNGELN: Och du är en människa. Du finns bara nu.

Den replikväxlingen säger precis vad Den gudomliga komedin handlar om; livet och döden. Och livet igen.

Dramatik

Anders Paulrud