Varför så rädd?

Jan Arnald om en Stig Larsson-beundrare med problem

"Att förknippas med denna "skandalomsusade" person skulle då kunna ses som en akademisk belastning och möjligen har det hämmat forskningen kring författarskapet." Så spekulerar litteraturvetaren Peter Berglund kring orsakerna till att Stig Larsson aldrig tidigare har blivit föremål för ett längre litteraturvetenskapligt arbete. Detta sker i världshistoriens andra Stig Larsson-avhandling (och den första litteraturvetenskapliga) som bär den tämligen diffusa titeln Segrarnas sorgsna eftersmak.

Det man kan fråga sig är om Larssons namn verkligen är förknippat med ett sådant skandalrykte. Är det inte snarare så att han - trots alla rykten om ett vildsint privatliv, trots alla attacker på den litterära offentligheten, trots all förment antifeminism och hardcoreelitism - har behållit sin status som en av Sveriges mest respekterade författare? Han är också mycket riktigt den förste i sin generation som föräras en egen avhandling.

Undertiteln är, till skillnad från titeln, fullständigt belysande: Om autenticitetssträvan i Stig Larssons romaner. Med hjälp av en metod som jag trodde hade förpassats till historiens sälla jaktmarker - Jean-Pierre Richards så kallade "tematiska metod" - går Peter Berglund i närkamp med den store. Han urskiljer en kärna, eller kanske snarare en övergripande vision, i författarskapet - autenticitetssträvan - och så spjälkar han upp den i tre stora "tematiska strukturer" (en term lånad från Roland Lysells ett par decennier gamla avhandling om Erik Lindegren, som skulle antyda en mer strukturell än psykoanalytisk analysmodell). Dessa utgår uteslutande från Larssons fyra romaner: Autisterna, Introduktion, Nyår och Komedin I.

Det är när man konfronteras med dessa tre tematiska strukturer som man börjar bli en aning skeptisk - dessförinnan är det en habil, tidvis en aning knappologisk genomgång av Larssons estetiska utgångspunkter. Redan att angripa en företeelse som "autenticitet" med tematiska metoder gör mig en smula nervös - är den överhuvudtaget tematiskt avläsbar? - men de tre kategorierna tycks mig inte särskilt pricksäkra: 1) "det obetydliga och minimala", 2) "det vardagliga, värdelösa och fula" samt 3) "förnedring, våld och övergrepp". Är det ett rimligt sätt att kategorisera viljan till autenticitet? Och formar de verkligen dominerande teman?

Jag skulle vilja påstå att Berglund räds texten. När han ska ge sig in och läsa på allvar (det improvisatoriska, exempelvis, eller den speciella larssonska dialogen) tar han yttre omvägar istället för att ge sig in och gröta i texten. När det blir verkligt intressant - som när han konstaterar att Stig Larsson konsekvent omintetgör sitt tidigare skrivsätt för att inte få egen stil - drar han sig tillbaka. Som det är nu tycks det unika hos Larsson aldrig riktigt vilja framträda, det hovrar i bakgrunden men lyckas inte ta sig igenom den tematiska bundenheten.

Därmed inte sagt att Peter Berglund inte får mycket sagt. Det får han sannerligen - det är en riktigt gedigen och informativ avhandling, en perfekt introduktion till en mycket säregen romankonst. Men jag undrar om han inte har bakbundit sig själv en smula med Richard - tematänkandet blir ett sätt att hålla texten på onödigt avstånd.

Onödigt för att Berglund är så uppenbart förtjust i Stig Larssons romanskrivande. Det hade inte skadat om lite mer av den förtjusningen hade fått ta plats i hans bok.

Avhandling

Peter Berglund

Jan Arnald