POLITIK, I HJÄRTAT

HANNA HALLGREN fascineras av Göran Sonnevis nya diktsamling

helskärm

I en dikt om havet, vågorna, ställer den amerikanska poeten Rae Armantrout frågan "what sections/ same from same?" Det som skiljer våg från våg är havet. Det är ett möjligt svar. I Göran Sonnevis stora diktsamling Oceanen - han har som alla vet skrivit många och fantastiska diktsamlingar - är havet, vattnet en oändlig, föränderlig topos: plats och icke-plats. Styrmetafor, sipprande metonymi. Språk och icke-språk. Världen och dess ovärld. Oceanen är en dagbok, en färjesång, över levande och döda. Det är den vita västerländska mannens bekännelselyrik när den är som bäst. En 68-generationens fuga år 2005. Politik, i hjärtat. En svensk medborgares krigsminnen; en intakt kropp minns:

"Min kunskap om krigen är abstrakt Under hela mitt liv har jag bara sett dem / i avståndsbilderna Också fragmenten i min barndom av det reella kriget, / flygplanen, luftvärnselden, tåget med de sårade soldaterna var/på nästan oändligt avstånd"

Oceanens ocean är" i stort sett allt, rymmande allt. I oceanen ryms - tumlar - levande och döda, avskilda nära, tillsammans. Oceanen är världslägets, globaliseringens, den ändlöst rhizomatiska politikens form (icke-form). Oceanen är också bilden av det tredje; det som inte kan finnas men finns. Själva verkligheten mellan a och icke-a:

"Oceaniska form Dödsformen Kärleksformen Den kan användas / till vad som helst Också till mordet, terrorn Men är / aldrig detta Den finns bara i sin oändlighet I vila I stormen, dynamisk /Runt om, i alla dimensioner, finns horisonten Inga föremål Ingenting att ta bäring mot / Horisonten är ljusets gräns Dödsljuset Födelseljuset"

Det är detta tredje (inte som syntes men som liv och vilja till liv) det täta diktjaget hos Sonnevi famlande formulerar efter. Det goda, eller i varje fall möjliga livet. Det tredje, sedan kommunismen fallit. Sedan alla utopier, iscensättningarna av dem, vittnat om nya förtryck. Finns den utopiska kommunismen som god figur? Helt enkelt ställer Oceanen frågan vad vi kan tro på: hur vara visionär utan att samtidigt bli någon annans bödel? Eller i annat fall: hur kunna leva med sitt bödelskap? Kanske är det 68-generationens största skamfråga. Den många av dem i dag besvarar med bostadsrätter och pensionssparande, liksom individualiserade. I eget bo. Kackande där. Det är förstås alla privilegierade människors skamfråga. På vems bekostnad går jag runt. Hur kan jag sträcka ut min hand. Sällan gör vi det. Fast vi tycker att alla är lika mycket värda. Och kanske är skammen enklast av allt att hantera, den går att ratta med oftast vänligt inställda ångestknappar. Men att förstå hur man passerar, godkänns, har rätt namn, färg, kön, nationalitet, sexualitet - är svårare. För att passerandet är passerandet. Punkt. Du passerar (lätt som en plätt!).

Jag är djupt intresserad - och fascinerad - av den politiska/poetiska positionering Sonnevi söker efter i Oceanen. Var och hur hans diktjag (alltid diktjaget) arbetar, för att inte säga sliter. Det är spännande, tänker jag, för att hans diktjag så förtvivlat söker efter nya och rörliga utgångspunkter. Av ett etiskt-politiskt förtvivlat och lyckligt kall.

Det är ett slags blandning av rörelser mot naturvetenskapen, Gud, existentialismen och vänsterpolitiken i marginalen (enligt Sonnevi just den utopiska kommunismen; mer tänkt än materialiserad). Det är ett etiskt-politiskt projekt som, även om metoder och analytiska redskap skiljer sig åt, jag känner väl från teoretiker som till exempel Gayatri Spivak, Seyla Benhabib, Trinh T Minh-ha, Anne McClintock, Edward Said och Donna Haraway. Varifrån och hur kan jag tala? Tala om och för, utan att själv reproducera nytt förtryck. Sonnevi frågar om det är möjligt.

Utan att han någonsin använder det ordet, och dessutom alltid med en närmast religiös tillnärmning till matematik och naturlagar (deras under), tänker jag ändå att Sonnevi nu närmar sig föreställningar om skillnadernas eller affiniteternas politik. En politik som inte förutsätter identitet, utan kan hantera skillnader. Troligen den svåraste politiken, ever. Och en politik som i sig också rymmer vördnad inför varandets under: det irrationella, bortom humanismens fällknivar. Allt witty, tricky. Oceaniska agenter, de som omsluter oss, som vi är del av.

Albert Bonniers förlag

Lyrik

Hanna Hallgren