Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Brynolf

Frihet utan gräns

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-01

GUNDER ANDERSSON läser en inspirerande klassförrädare

Erik Wijk ger ut en samling korta prosastycken.

Erik Wijks nya bok är av det slaget många säkert drömmer om att skriva någon gång: korta annotationer om livets villkor. En tanke föds, vips fram med penna och anteckningsbok, och man formulerar sig kort och koncist om allt möjligt: existensen, barndomen, naturen, samvaron med barnen. Och om släkten, som ett eko ur forntiden, mer eller mindre påträngande.

Det är där det börjar i Erik Wijks bok, med kartonger i en källare och efterlämnade släktpapper utan personlighet och en dagbok från en gammal släkting, tidigt död och omedelbart glömd eftersom han "aldrig blev något". Erik Wijks släkt är ju rik och fin, även om pappan försvann in i galenskap. Allt detta inspirerar honom till att söka sin egen plats i tillvaron. Vem är jag? Vad står jag för?

Mest känd är väl Erik Wijk för boken om Göteborgskravallerna och hans bitande artiklar kring det rättsliga efterspelet, där han effektivt drog ned byxorna på polis och rättsväsende - inte oväntat till föga nytta, då maktstrukturerna ser ut som de gör och är hårt sammansvetsade. Men han försökte, och hur skulle det gå om ingen försökte?

Det är en återkommande grundtanke i den här boken. Att vi måste äga tilltron till en möjlig förändring också i den snålaste motvind. I den andan attackerar han sin egen generation, den så kallade "postmodernistiska", vars uttalade misstro mot alla ideologier enligt honom inte handlar om att genomskåda något, utan bara är ett bekvämt sätt att lojt tillbakalutad undfly allt ansvar.

Just ansvar är en av hörnstenarna i Erik Wijks bok. Möjligheten att ta ansvar är vad som gör oss till människor. Frihet är en annan grundsten. Den är i princip utan gräns, han vägrar se människan som ett deterministiskt styrt kolli, hur tungt packat bagage man än bär med sig från sin bakgrund. Hur vi förvaltar friheten är en annan sak, med de konsekvenser som följer.

I korsningen mellan frihet och ansvar uppstår det problematiska. En frihetstörst utan gräns kan lätt åt helvete bära, ett ansvarstagande utan frihetslängtan kan stoppa all utveckling. Det är tankegångar som skulle få de gamla existentialisterna att välvilligt nickande vilja ta ett snack över något kafébord.

Det är en inspirerande bok Erik Wijk skrivit, lite rörig, spontanistisk och inte minst anspråksfull, ett begrepp han hyllar, i motsats till den undflyende anspråkslösheten. Men ofta även överraskande, som när han vänder Jantelagens "du ska inte tro att du är något" till "du ska veta att du är lika mycket värd som oss andra". De rikas kyla, cynism och självömkan inför skattetryck och annat får oavbrutet på flabben: "De som klagar mest över det höga skattetrycket är de som har råd att betala", och hos sin politiskt aningslösa farmor hittar han inte "ondska " bara inlärd klassfanatism". Som förrädare mot sitt ursprung är Erik Wijk en inspirerande röst.

Essäer

Gunder Andersson

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.