Varför gick det åt h-e?

TORSTEN KÄLVEMARK läser en indiskret diplomat

helskärm

Mellan 1997 och 2003 var Sir Christopher Meyer brittisk USA-ambassadör. Det betyder att han var en central politisk länk mellan London och Washington under de år som markeras av septemberattentaten 2001 och upptakten till Irakkriget 2003.

När han skriver det sista kapitlet i sina memoarer diskuterar han av lättförklarliga skäl främst utvecklingen i Irak. Tidpunkten är september 2005 och han ställer frågan: Är glaset halvtomt eller halvfullt? Några av de amerikanska vänner han talar med vill se optimistiskt på framtiden. Men en mycket pålitlig vän som just återvänt från det krigshärjade landet i Mellanöstern utbrister spontant: "We"re fucked."

I storpolitiken är två månader en lång tid. Om frågan ställs just nu i Washington skulle allt fler instämma i det spontana omdömet. Kriget är ett fiasko och håller på att utvecklas till ett nationellt trauma i USA och en katastrof för Iraks arma befolkning. På Capitol Hill lämnar råttorna det sjunkande skeppet. Washington Post berättar den 16 november om hur till och med en republikansk senator som Chuck Hagel säger att situation i Mellanöstern blivit sämre efter invasionen.

Vad gick fel? Det är förstås den intressanta frågan när man läser Christopher Meyers memoarer från sex dramatiska år. Slutkapitlet har rubriken Efterklokhet och diskuterar hur utvecklingen skulle ha kunnat bli annorlunda. Bristen på planering för tiden efter kriget har visat sig vara projektets stora svarta hål. Hade det kunnat undvikas om man fått mer tid, om offensiven i stället planerats till hösten 2003?

Frågorna är hypotetiska och hur som helst var otåligheten förstås stor i den civilmilitära junta som i nära tio år planerat att störta Saddam Hussein. Meyer skriver att hökar som Paul Wolfowitz och Richard Perle länge sett Irak som det städ på vilket ett nytt Mellanöstern skulle kunna smidas, en förändring som framför allt skulle tjäna USA:s och Israels intressen. De ville dessutom smida medan järnet var varmt, det vill säga före presidentvalet 2004. I det läget vägde eventuella brittiska invändningar lätt. Det Tony Blair lyckades åstadkomma var en skenmanöver via FN men ingen i Vita husets närhet såg det som annat än som en besvärlig eftergift.

De bilder från krigsplaneringen som Meyer med en häpnadsväckande öppenhet exponerar visar att Blair med en nästan obegriplig naivitet trodde att Storbritanniens mångomtalade "special relationship" med USA skulle kunna påverka utvecklingen. Han ville inledningsvis ställa villkor för sin uppslutning, till exempel att ett brittiskt deltagande i invasionen skulle följas av en ökad press på Sharonregimen i Israel. Det borde vara ett rimligt villkor men det var knappast förenligt med amerikanska inrikespolitiska intressen och vaga utfästelser förvandlades till verbala dimmoln.

Meyer trodde själv på kriget och han vill i det längsta också tro att både Bush och Blair var uppriktiga i sin övertygelse om dess rättfärdighet. Han vill egentligen tillbakavisa talet om Blair som Bushs knähund. Men, skriver han: "det ovillkorliga stödet till en allierad baserad på en idé har sina avigsidor. Det placerar ens öde i den allierades händer. Det innebär en flykt ovanför den intrikata historien kring vad som är kurder, shia och sunni. Det uppmuntrar inte till en landning i de hårda och nödvändiga förhandlingarnas trista detaljer".

Om Blair möjligen inte var Bushs pudel fanns det å andra sidan gott om nickedockor i den brittiska regeringen. Klarsynta krigsmotståndare som Robin Cook lämnade sin post men osjälvständiga ministrar - Meyer kallar dem odiplomatiskt och uppriktigt för pygméer - vågade inte agera mot bättre vetande.

Den här boken har väckt stort rabalder i Storbritannien de senaste veckorna. Hur uppriktig får egentligen en före detta ambassadör vara när det gäller att utan karenstid berätta från de slutna rummen? Som gammal tjänsteman med ett visst diplomatiskt förflutet är jag förvånad över de indiskretioner som Meyer tillåter sig. Lojalitet är alltid villkorlig men här handlar det närmast om att överskrida en etisk gräns.

Hur som helst så är det här en av årets viktigaste böcker när det gäller att förstå varför Irakkriget blivit en katastrof. En diktator har fallit men i hans gamla fängelsehålor torteras sunnimuslimer av shiitisk milis. I Falluja har amerikansk fosfor bränt civila till döds i vad som blivit Mellanösterns Guernica. Iran har flyttat fram sina positioner, terrorismen i världen har ökat och i dess följd hotas den personliga integriteten genom repressiv lagstiftning, till och med i Sverige. Inte ens Israel har vunnit mer säkerhet.

Christofer Meyer får oss att tänka efter och särskilt de som aktivt eller passivt stödde detta huvudlösa företag har anledning att begrunda sin moraliska skuld. Det gäller inte bara medlöparna i de krigförande länderna utan lika mycket i Sverige.

Weidenfeld & Nicolson" en av årets viktigaste böcker när det gäller att förstå varför Irakkriget blivit en katastrof.

Memoarer

Torsten Kälvemark