Stor, vacker och sann

Hanna Hallgren imponeras av Gennadij Ajgis spröda, kristallklara dikter

Ibland är den bara stor, vacker och sann - poesin. Så stor, vacker och sann som den kanske bara kunde vara under 1900-talet - men inte längre. Gennadij Ajgis dikter i Veronikas häfte - och andra dikter uppväcker denna vördnad inför livet. Livsbetingelsenära, i skuggan av ideologierna, i tystnadens våld, famlande efter ett tunt men bärande uttryck. Tunt som ett grässtrå och lika avgörande viktigt.

Gennadij Ajgi, tjuvasjisk poet, finns redan översatt till svenska i flera volymer (också på förlagen Ariel och Ellerströms) och omnämns som en Nobelpriskandidat. Det är inte särskilt svårt att förstå varför. Hans dikter rymmer ett medvetande lätt som barnjoller, besjungeligt som folksånger. Allvarligt smärtsamt, och brodersblickande med Paul Celan. Allt som sägs har sagts trots det tystnadspåbud som Ajgi levde med under Sovjettiden. Och allt som sägs, det lätta - det tunga, är viktigt.

Hans Björkegrens tolkningar är både känsliga och lekfulla. Det kan inte ha varit något enkelt arbete att översätta de ofta språkljuds- ljudande dikterna i Veronikas häfte. Ett urval ur en diktsamling i vilken Ajgi skrivsjunger intill sin dotter under hennes första år. I dikten I månad fyra: sångförsök gestaltas ett röstbildande:

"det sköraste

det allra renaste: av

djupljus (tydligare i sin närvaro

än med sitt namn)

framstigande klart-enkelt - som glans: underbart

intill smärta oskyldigt (rentav litet molande-bedjande)

detta a-a-vaggviselika

(en uraning

som en urskapelse)"

När jag läser dikterna i Veronikas häfte, kommer jag att tänka på alla de psykoanalytiker och psykologer som närstuderat sina (stackars) barns alla rörelser, för att kläcka utvecklingsteorier och skriva böcker. Och att vi kanske skulle ha haft långt roligare och mer fantastiska teorier om de kunnat se sina barn med den nyfikenhet och fascination (inför livet) som Ajgis dikter förmedlar. Under, över alla under. En röst, en människa är här. I denna mångt och mycket dumma tillvaro.

Den sista tredjedelen av Björkegrens urval består av dikter ur Det långa avskedets bok samt en del andra nyare texter. Flera av dikterna är tillägnansdikter eller tillkomna genom inspiration av konstnärer (Ajgi är själv också konstnär). Det är kristalliska dikter, fyllda av anspråk. Munnar fyllda av luft. Dikter ut- och inblickande. Och rörligt rörliga rena. Följande strofer är ur dikten Tolv paralleller till Igor Vuloch (en rysk abstrakt målare):

"/"/

12.

jag viskar sedan länge utan att se

genom detta sista skikt

i det-ett-ögonblick-synligas-själ:

en smula treenighet - härifrån:

var för en stund

"fågel" "moder" "vän""

Det är denna öppenhet. Att läsa utan rädsla för att falla. Och att falla. I den öppna texten, dess osynliga nät. Frasande nät. Utan skydd. Hög höjd. Klar hög höjd.

Lyrik

Hanna Hallgren