Tack, tack. Och nu?

ULRIKA STAHRE läser om lesbiska par, lagen och verkligheten

helskärm

Kön är extremt viktigt i bebissammanhang. Få människor kan umgås med ett barn utan att veta om det är en pojke eller en flicka. Ännu färre, gissar jag, kan hantera pojkars så kallade flickighet. Om barns möjligheter att överskrida kön och om deras homoföräldrars chanser att överhuvudtaget bli föräldrar handlar Annika Hamruds Queerkids. Den befinner sig så att säga i två trendsammanhang samtidigt. Det ena är vågen av böcker skrivna av föräldrar om föräldraskap - här ryms en ocean av mer eller mindre överflödiga hand- och dagböcker och verk av tyngre debattsnitt, curling och annat - och den andra är en ständigt ökande närvaro av homofrågor i mediebruset.

Förra året kom Sara Stenholms och Cecilia Strömbergs Homofamiljer, en översiktlig bok om olika sätt att bilda familj, om juridiken kring det men också om grubblandet. Det var en bok med stor närvaro och många möten i form av intervjuer. Queerkids siktar åt ett annat håll: ämnet är delvis detsamma men fokus är starkare på ideologi och debatt. Jag tvekar inför vad den ska kallas - debattbok? reportage? essä? - och inser att den delar problem med andra böcker om barn. Det är så mycket som ska få plats, både från det egna livet som förälder och från det som är det större sammanhanget. Här är det erfarenheterna från USA som ligger som botten för analysen av det svenska. Om två mammor eller två pappor i det stora landet i väst kan finna sammanhang och respekt, blir det i Sverige - alltid så tolerant - svårare att navigera. I Hamruds analys framstår Sverige tydligt som ett land där regleringen av livet har gått långt och ofta fel. Ett land där man lättast levt inom normen, men fått väldiga problem om man inte tillhör majoriteten. Det har till exempel och helt oväntat varit lättare för ett lesbiskt par att inseminera till exempel i katolska länder som Polen, Spanien och Irland än här.

Annika Hamrud kan beskriva både tjugo år av egen barnlängtan och ännu fler år av debatter som rört detta med barn. Debatten kring adoption som den såg ut på åttiotalet: man fasade för "elitspermabanker" men också för slarviga och finniga studenter som donatorer. Debatten om homosexuella pars rätt att prövas för adoption för några år sedan: barn till homosexuella jämfördes med lösningsmedel (inget man bara släpper ut utan att testa) och den homosexuella familjen sågs av många som en risk, en sämre plats för barnen. Och insemination för lesbiska har setts som minst lika hotfullt eftersom två mammor inte uppfattats som lika tryggt för ett barn som en mamma och en pappa.

Nu har lagen äntligen ändrats och lesbiska par ska sedan den 1 juli ges hjälp till assisterad befruktning. Men trots en välkommen reform framgår det redan att turerna som återstår är många: det saknas spermadonatorer och det är oklart hur kösystemet ska byggas upp. Liksom när det gäller rätten att prövas för adoption är gapet gigantiskt mellan stiftad lag och verkliga möjligheter. I realiteten styr normen om en traditionell kärnfamilj - hos socialtjänsten, adoptionscentrum, barnavårdscentralen.

Trots att Queerkids har en form som är lite flytande, är den välkommen i en politisk situation som varit alltför inriktad på välvilja uppifrån och anpasslig tacksamhet nerifrån. Det är dags att sluta ängslas över vad som godkänns eller inte godkänns enligt normen. Det viktiga är att allas barn så småningom blir lyckliga, självständiga, medkännande och vuxna. Inte att de nödvändigtvis blir "normala".

Debatt

Ulrika Stahre