En dam med ruter i

ÅSA LINDERBORG läser en unik dagbok

Äntligen! tänker nog många när de får veta att Rut Berggren utkommer med en andra del av sina dagböcker. År 2001 kom Erikas dagbok, elvahundra sidor dagsnoteringar som löper från 1934 till 1988. Den recenserades knappt någonstans, utan har av egen kraft blivit en bok som man får köa länge på biblioteket för att få låna. Har man läst den letar man desperat efter någon annan som också har gjort det - så märklig är boken. Den andra delen, Tänk att det redan är år 2000, sträcker sig från 1988 till millennieskiftet.

Rut Berggren, i dagboken kallad Erika, föddes svältåret 1918 i Forsbacka av en mor som var endast 15 år. Fadern, som var mekaniker, startade egen cykelverkstad och bensinmack efter bråk med bruksingenjören. Idag skulle han kallas driftig småföretagare, men själv såg han sig som arbetare. I detta klassmedvetande har Erika hela sin identitet - hon är arbetardotter och arbetarhustru.

Det var en tonåring som började skriva dagbok, om hur hon "gingo" armkrok med grabbarna på krattade grusgångar. Det var på den tiden pojkarna klädde upp sig i cheviotkostym och uppvaktade "käcka" jäntor. Kvinnorna städade utedassen, lutade, lappade och lagade kläder. Lojalt reproducerade arbetskraften för en industri som slukade män.

Erika är arton år när hon 1936 föder sin första son, snart följer en till. Henrik, tråddragare, rumlar och bedrar henne, och behandlas slutligen för en svårbegriplig "hjärnsjukdom". De skiljer sig och gifter sig på nytt, när hon väntar sin tredje son. Efter några år blir det skilsmässa igen och Erika, nu 36 år, tar jobb som hushållerska hos en änkling med två döttrar i Västerbotten. Vid flytten 1954 tar hon med den yngste sonen och lämnar de äldre hos sina föräldrar. Hon hoppas kunna läka såren efter en annan man, Sverker, hennes livs passion i en stormig historia som böljar fram och tillbaka under sex års tid.

Nu börjar hon ett nytt liv. Gifter sig med Nils, som jobbar på bruket, men känner sig även med vigselringen på som hans hushållerska - men nu oavlönad. Hon är aldrig kär i honom, känner sig aldrig älskad eller sedd. År läggs till år och fram träder ett olyckligt äktenskap mellan två makar som tycks hata varandra, men som får ut sin energi i ett rikt sexliv. Under den vita blusen fortsätter blodet att pulsera för Sverker. "Hjärtat har sin sommar endast en gång", citerar hon Emil Zilliacus.

Dagböckerna bjuder naturligtvis ymnigt på tidsmarkörer. 1935 läser Anders de Wahl nyårsklockorna och ett kilo apelsiner kostade 28 öre. Ett av barnen väntar hon i en "Myrdalskappa", sönerna badar i Tarzanbadbyxor. På fyrtiotalet bakade man negerkaka, men köpebröd ansågs vara godast. Den första teven köper de 1960, dator tjugofem år senare. Vid millennieskiftet hette nyårsuppläsaren Margaretha Krook.

Men dagböckerna är även ett tidsdokument över välfärdsstaten. 1949, 31 år gammal, skriver hon tacksamt att hon fortfarande har egna tänder, trots "sin höga ålder". På nittiotalet konstaterar hon att trasiga tänder återigen har blivit en klassmarkör. Hur välfärdsstaten bryts ner och att saker som man tidigare bara hade drömt om, plötsligt blev rättigheter - som försvann.

Genom hela Erikas liv löper en kompromisslös radikalism. Första maj 1942 vill hon demonstrera för första gången. Hon röstar på socialdemokraterna, men hon känner att hon är rödare än så. Hon är aktiv inom ABF och går med i socialdemokratiska kvinnoförbundet, men hon står till vänster i alla frågor. Hennes morbror försöker få henne att inse att hon är kommunist: "Kanske är det sant, socialist är jag och jag ger inte upp. Vänta bara! Jag vill vara med och strida för de små och avskaffa orättvisorna och öppna ögonen på åtminstone mitt eget kön." Ska man ta sig fram i partiet, konstaterar hon, ska man vara anpasslig - högerorienterad. Det dröjer dock till 1967 innan hon lämnar socialdemokraterna, på grund av att de tvekat i Vietnamfrågan.

På sjuttiotalet skriver hon in sig på Umeå universitet. Hon som i hela sitt liv törstat efter litteratur och sett sin brist på utbildning som "ett lyte", påbörjar en doktorsavhandling om Kata Dalström, som hon slutför 69 år gammal.

Tänk att det redan är år 2000 går självklart inte att läsa fristående, man måste ha läst den första boken för att ha glädje av den andra. Här saknas också ett personregister som väcker minnet hos den som inte har alla släktförhållanden aktuella.

När Erika kommer till Västerbotten får dagböckerna en bitter ton som helt tar överhand i den andra delen. De läsare av den första boken som kände ett visst obehag - men också en snaskig kittling - över hur hon utlämnar sin man, som fortfarande är i livet, kommer att bli förskräckta nu. Hon sjuder av hat och harm över allt han säger och inte gör. Det enda han duger till är samlag, konstaterar hon, och antecknar måtten på hans erigerade gammelmanspenis.

Sida upp och sida ner handlar om silverskedar och hundralappar hon gett barnbarn som aldrig tackar, om alla prydnadssaker och tavelglas hon tvättar utan ett erkännande. Ju närmare vår egen tid dagboken kommer, desto osynligare är tidsmarkörerna för en nutida läsare.

Den unga Erika tyckte jag om och tidvis i läsningen önskade jag att jag kunde trösta henne i hennes sorger. Den äldre Erika har jag lust att smälla igen dörren om, hur mycket jag än beundrar henne. En lika självupptagen person får man leta efter. Men här finns också intressanta ångeststråk över livsavgörande val: gjorde hon rätt som flyttade till Jenningsfors? Vilket pris fick hennes äldsta söner betala för det?

Den andra delen är också ett slags metaberättelse över hur hon söker förläggare till den första delen. Förlagen tvekar. Är det här verkligen intressant? De förstår inte att de har ett unikt material i sin hand och tackar nej.

Trots att de flesta svenskar kunde skriva innan den allmänna folkskolan infördes 1842, känner vi till få dagböcker av bönder och arbetare. Det är klart att en massa människor har skrivit dagbok, men de tror inte att den har ett allmänvärde, eftersom det finns en föreställning om att vanliga människor är ointressanta. Uttråkade adelsdamers dagböcker, däremot, filmatiseras till finstämd högläsning. Bara den med ett sällsynt stort självförtroende skickar sina dagböcker till tryck. Det krävs en Rut Berggren för något sådant.

Och det är mycket märkvärdiga böcker. Trots att de flesta dagar tycks likadana, trots att ingenting egentligen händer, vänder man varje sida i spänd förväntan på fortsättningen. Man vill veta hur det slutar. Det är ungefär som livet självt.

Dagbok

Åsa Linderborg