Bara någon ser mig...

Går man på konstskola brukar en lärare förr eller senare - oftast när det står krokiteckning på schemat - påpeka att det är viktigt att lägga märke till mellanrummen, för det är mellanrummen som modellerar fram formen. Kanske får man göra en övning: modellen sätter handen på höften och man ska titta på triangeln av luft som bildas mellan armen och kroppen och det är den man ska teckna och förstå att den inte är mindre viktig bara för att den inte syns.

Detta - att beskriva mellanrummen och göra dem tydliga - är precis vad Katarina Kieri gör i Vem vågar sommaren? Det är i romanens tomrum allt det viktiga händer. Och det är inget slött "allt som händer händer mellan raderna" det är fråga om, ingen uttjatad isbergsteknik eller menande blickar eller repliker som hänger länge i luften och nog betyder något annat egentligen. Utan utskrivna mellanrum, med fullständigt svindlande exakthet.

Själva handlingen utspelar sig i just ett slags mellanrum i huvudpersonens tillvaro. Majken har lånat ett sommarhus av en bekant. Hon är nyskild, hennes två barn är med sin pappa på västkusten och Majken har för en gångs skull ingen annan än sig själv att ta hand om. Väninnan som lånat ut huset verkar tycka att Majken behöver lite tid att vila upp sig, medan Majken själv inte riktigt verkar veta varför hon är där eller vad som förväntas av henne. Hon är nojig i överkant, snudd på handlingsförlamat överreflekterande. Varje rörelse, blick, varje tonfall och andetag måste analyseras, redas ut och sorteras. Varje situation ser hon utifrån: Hur ter sig det här? Jag äter smörgåsar till middag, är det okej? Är det normalt? Hur skulle det framstå om jag berättade det för någon? Vad skulle de tycka om mig då? Skulle det göra mig till "en sån som äter smörgåsar till middag", och vad skulle det innebära?

Har man själv sådana drag blir identifikationen överväldigande ibland, som när Majken ringer ett telefonsamtal och medan signalerna går fram lätt panikslaget hinner tänka att han som ska svara kanske inte kommer ihåg hennes namn, att hon kanske borde lägga till något i presentationen, säga "Hej, det är Majken, som ...". Och i så fall: Majken som vad?

Allra mest handlar Vem vågar sommaren? om självförtroende. Om att sakna och avundas självförtroende, och hur detta kan leda till en självutplånande livsinställning där man till slut inte anser sig ha rätt till något, där det känns som att världen och livet och kärleken är till för några andra, för en annan sorts människor. Och hur otroligt lite bekräftelse det behövs för att göra hela skillnaden: bara någon som ser en, någon - som Majken tänker - att bli formulerad av. Och hur man sedan tänker "Oj, är det där verkligen jag?". För det hade man aldrig vågat tro.

Roman

Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)