Han dog som han skrev

GUNDER ANDERSSON om den fantastiske Hrabal

Bohumil Hrabal hörde till de tjeckiska författare som tystades av den kommunistiska Husak-regimen på 70- och 80-talen. Det tog många år innan hans knappt 90-sidiga, oerhört täta roman En alltför högljudd ensamhet släpptes ut. Att den nu kommit på svenska är mer än glädjande.

Det är helt enkelt en fantastisk liten bok. Miljön är en smutsig, råttbemängd källare där en man, Hanta, sedan 35 år jobbar med pappersdestruering. Klassiska verk, stora filosofer, blodiga omslagspapper, allt mals ned i hans papperskvarn. Men han snor också med sig böcker hem och blir på det viset, egentligen oavsiktligt, en bildad karl som dagligen umgås med de stora filosoferna.

Hanta kan påminna om Montagu, brandmannen i Bradburys Fahrenheit 451, som tillsammans med likasinnade flyr till skogarna för att bevara kulturarvet mot den totalitära maktens behov att utplåna en tidigare kultur. Hos Hrabal finns systemkritiken inbyggd i själva berättelsen; Hantas boksamlarvurm blir en opposition mot en monstruösa strävan att äga monopol på sanningen och utestänga allt fritt tänkande. Samtidigt är hans framtid osäker, chefen vill helst bli av med honom och ungdomarna i det socialistiska arbetets brigad är långt effektivare med sin jättedestrueringsmaskin.

Romanen har självbiografisk bakgrund. Hrabal, med doktorsexamen i juridik, hade under de tumultartade omvälvningarna efter kriget hamnat på olika tillfälliga jobb, bland annat på en pappersåtervinningscentral. Hans litterära debut kom sent, vid 49 års ålder 1963 med en novellsamling. Likt en raket steg han något år senare upp i den tjeckiska litteraturens elitserie med romanen Låt tågen gå. Den filmades av Jiri Menzel och erövrade 1967 en Oscar som bästa utländska film.

Den liksom sex andra romaner av Hrabal finns sedan tidigare på svenska. Ytterligare en har kommit i år, Den ljuva sorgen, del två av hans barndomstrilogi, vilket betyder att alla nu finns översatta; här finner man en impressionistisk närvarokänsla med humoristiska underskruvar, där barnets många gånger häpna iakttagelser av vad vuxenvärlden kan ta sig för står i centrum.

I sitt långt ifrån osofistikerade författarskap är Hrabal samtidigt en folklig berättare med rötter hos Hasek och hans Soldaten Svejk. Hans prosa fångar upp vardagspratet på arbetsplatser och ölstugor, men är samtidigt sammanvävd med finstämda naturskildringar och filosoferande kring tillvarons innersta mening. Han har samma känsla för tillvarons absurditeter som vi såg så många exempel på även i 60-talets tjeckiska film, med regissörsnamn som Milos Forman och andra.

1997 dog Hrabal när han, 83 år gammal, föll från ett sjukhusfönster på sjätte våningen när han matade duvor. En död han själv gestaltat i skrift några år tidigare.

Roman

Självbiografi

Gunder Andersson (kultur@aftonbladet.se)