Generalen som sa nej

Torsten Kälvemark läser en stor bok om en stor man

Den 14 januari 1963 höll Frankrikes president Charles de Gaulle en presskonferens i Élysée-palatsets paradsalong. Medieuppbådet var kolossalt. 800 journalister väntade spänt på presidentens ställningstagande till två viktiga frågor. Den ena gällde Storbritanniens inträde i EG, den andra Frankrikes eventuella anslutning till en multilateral försvarsstyrka med amerikanska Polarisraketer som främsta vapen.

de Gaulles kraftfulla nej på båda punkterna utlöste en veritabel jordbävning i europeisk politik även om den franska hållningen var rätt förutsägbar. Storbritannien hade redan sagt ja till de amerikanska vapnen och genom anslutningen till ett amerikanskt försvarssystem hade britterna på nytt visat att de i valet mellan Europa och USA föredrog banden över Atlanten. de Gaulle fruktade att Storbritannien skulle bli en amerikansk trojansk häst inom den europeiska gemenskapen.

Till den beramade presskonferensen hade frågor fått lämnas på förhand. En av dem gällde Sveriges och övriga Eftaländers framtidsutsikter. de Gaulle fick aldrig tillfälle att ge det svar som förberetts men en av hans nära medarbetare, Alain Peyrefitte, har återgett generalens tankar:

"1958 var Sverige helt och hållet emot oss och föraktade oss. Svenskarna försatt inte något tillfälle att uppträda ovänligt. Vi var den allmänna fienden nr ett."

Visst, de Gaulle var som så ofta klarsynt. Svensk opinion hade efter kriget kastats om från sin traditionella tyskvänlighet till en extrem kärleksaffär med de anglosaxiska länderna. Frankrikes försök att skapa en europeisk motvikt till det kalla krigets två supermakter var obegripligt från Stockholms horisont. de Gaulle själv föreföll som en patetisk bevarare av en nationell storhet som redan förbleknat.

Så är det ju delvis fortfarande. Charles de Gaulle har de flesta svenskar aldrig begripit. Det amerikanska och brittiska perspektivet har varit groteskt dominerande i svensk historieskrivning. När Roosevelt häromveckan i en stor morgontidning beskrevs som 1900-talets största statsman så hade rubriksättaren uppenbarligen glömt att det var denna statsman som under de första krigsåren faktiskt motarbetade de Gaulle och det fria Frankrike. Det var samme Roosevelt som länge satte sitt hopp till kollaboratörerna i Vichyregimen och som inledningsvis lät denna regims judelagar stå kvar under det amerikanska protektoratet i Nordafrika i slutet av 1942.

Om den amerikanske presidenten möjligen kan kallas för en idea-listisk cyniker så var den samtida statsmannen de Gaulle alltigenom en idealist. Den som har läst hans krigsminnen från åren 1940-42 kan aldrig glömma bokens religiöst färgade inledningsord: "Under hela mitt liv har jag haft en bestämd uppfattning av Frankrike, Känsla och förnuft har samverkat i att inge mig den. Min fantasi framställer Frankrike för mig som en sagoprinsessa eller madonna åt vilken Försynen håller en storslagen och sär-

egen levnadsbana i beredskap, präglad av lysande framgångar eller avskräckande misslyckanden."

Knut Ståhlbergs magnifika biografi över "generalen som var Frankrike" speglar naturligtvis denna idealism. Det är en egenskap som möjligen kan ses som en svaghet men kanske lika mycket som en källa till de Gaulles brist på beräknande slughet eller vilja till politiska manipulationer. I själva verket föraktade han mycket av politikens traditionella former. I sina memoarer beskriver han sin inställning så här:

"För min del uppfattade jag politikens roll i det nationella dramat som en aktivitet i en stark och enkel idés tjänst, inte ett slags dansuppvisning av attityder och kombinationer, uppförd av en grupp professionella figuranter och ur stånd att producera något annat än tidningsartiklar, tal, demagogi och fördelning av ämbeten."

Av sina politiska motståndare kunde han förstås ses som en självupptagen excentriker. Men snarstuckenheten i de utfall han då och då gjorde mot Churchill eller Roosevelt berodde inte så mycket på en personligt sårad stolthet som hans känsla av att de underskattade Frankrike. Den dramatiska appellen till samling mot de tyska ockupanterna från en BBC-studio i London den 18 juni 1940 var början på hans identifikation med den egna nationen och den styrde hans handlande ända till förlusten i 1969 års folkomröstning, det bittra slutet på hans politiska karriär.

Då hade han två gånger räddat Frankrike, först som frihetsledare under kriget och sedan som uppröjaren av det politiska kaos som den fjärde republiken hade hamnat i. Han insåg kolonialismens omöjlighet och bidrog till slutet på det skamliga kriget i Algeriet. Mot den bakgrunden såg han också det omoraliska i USA:s försök att bomba Vietnam till underkastelse

Hans vision om ett enat Europa som en hälsosam och nödvändig motvikt mot en eller två supermakter är självklart giltig än i dag. Grunden för hans misstro mot Storbritannien som en amerikansk pudel har blivit bekräftad de senaste två åren. Till och med en amerikansk president som Richard Nixon erkände i efterhand att han sällan mött en politiker med de Gaulles analysförmåga och intelligens.

Knut Ståhlbergs stora biografi är en prestation som gör dessa egenskaper hos den store statsmannen rättvisa. Men den skildrar inte bara generalens och politikern de Gaulle. Också hans personliga livssyn, grundad på en gammaldags katolsk pliktmoral, kommer fram i porträttet. Hans omsorg om den mongoloida dottern Anne var gripande och långt efter hennes för tidiga död förklarade han hur hon blivit bestämmande för mycket av hans livsväg: "Hon har fått mig att förstå så mycket. Hon ingav mig så mycket mod."

Det var i samma grav som Anne som han ville läggas efter sin död, i en enkel ceremoni i hembyn Colombey-Les-Deux-Eglises, utan politiker och statschefer.

I en tid när så mycket världspolitik bygger på lögner, mediala manipulationer och krass ekonomism är arvet från de Gaulle verkligen värt att lyfta fram. Knut Ståhlberg måste ha ett stort tack för att ha gjort just detta.

Biografi

Torsten Kälvemark