Martina Haag skriver ur sitt eget liv

Hon är skådespelare i grunden, har medverkat i flera svenska filmer, gjort radioprogram och turnerat med Thoms di Leva, utan att kunna sjunga enligt egen utsago.

Så började hon skriva, blev krönikör i tidningen Mama.

För två år sedan fick hon pris som årets bästa krönikör 2003 och förra året gav hon ut en samling av sina krönikor som bok.

41 år gammal ger hon nu ut sin första roman.

Hennes huvudperson Bella är skådespelare och Martina Haag har själv berättat att 80 procent av Bella är Martina och hennes upplevelser Martinas.

Nästa höst planerar hon att ge ut en fortsättning på boken.

Läs ett utdrag ur ”Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra)”

02.47 Vaknar. Drömde världens läskigaste mardröm om Peter

Haber. Att han jagade mig i en lång korridor och skulle skjuta mig, men när han tog fram pistolen var det en badkarskran.

Och han höll upp den mot mig och skruvade på den och då rann det ut vatten på golvet. Och på väggarna i korridoren hängde det en massa tomtemasker som liksom tuggade när jag gick förbi.

Fan vilken konstig dröm.

04.14 Går upp och dricker vatten. Fortfarande lite rädd för Haber.

06.17 Vaknar helt kallsvettig. Nu körde Peter Haber en båt rakt in i min lägenhet och jag hann precis hoppa in i köket och var helt upp tryckt mot spisen och om jag andades ut så skulle han märka mig och jag var tvungen att stå helt gömd medan Peter Haber smög omkring i alla rum med sin kran och letade efter mig.

06.48 Kan inte somna om. Går upp. Det kan inte vara nyttigt att titta på för många Beckfilmer på en gång. Skriver ner mina repliker i ett block tio gånger efter varandra. Provar att säga dom högt. Låter inte klokt. Men det är nog för att det är så tidigt på morgonen och att jag inte har någon att spela emot.

Jag ska vara på provfilmningen redan klockan 9.00. Jag bestämmer mig för att promenera hela vägen ut till Filmhuset på Gärdet. Ska försöka hitta någon form av koncentration medan jag går. Jag skiter i polotröjan. Den satt åt så superhåI rt runt halsen så jag fick liksom ingen luft. Jag har mina vanliga jeans och min röda stickade tröja istället. Men det var fan vilken tid det tar att gå hela vägen, börjar få lite småbråttom. När jag äntligen är framme vid Filmhuset har jag tappat tofsen någonstans på Valhallavägen.

Snodden till tofsen alltså. Jag måste springa sista biten.

Jag kommer fram 4 minuter försent.

Jag får komma in till provfilmningen på en gång. Jag har liksom inte alls hunnit samla ihop mig. Jag får gå in i ett jätterum, det

är en stor inspelningsstudio och det finns förutom mig bara en

enda person i rummet, en castingkille i 35-årsåldern. Han säger att jag ska spela mot honom. Han kommer att säga motspelarnas repliker samtidigt som han sköter kameran. Och sen säger han att jag kan få börja så fort jag känner mig redo. Jag känner mig verkligen inte alls redo. Inte ett dugg. Jag får värsta konstiga flashbacken för det var som om korridoren på Filmhuset exakt såg ut som den som jag drömde om i natt och jag bara tänker på Peter Haber och jag kommer inte ihåg vad jag ska säga.

- Det är okej, det är ingen fara, säger castingkillen och sneglar lite snabbt på klockan, vi kan backa bandet och börja om från början. Ta det lugnt, Bella. Ta ett djupt andetag.

Jag rabblar replikerna inne i huvudet. Jag bara rör ihop det. Jag som kunde allt utantill som ett rinnande vatten när jag gick hemifrån.

Att det ska vara så svårt! Jag har verkligen satsat så stenhårt på att få den här rollen. Jag har försökt att göra research och vara förberedd på alla sätt och så när jag äntligen får chansen så skiter det sig innan jag ens har börjat. Det är så jäkla typiskt! Jag har kämpat så mycket, jag har tragglat år ut och år in med privatlektioner, teaterskolor, med att göra utskick till teatrar, med att ringa till olika regissörer och förnedra mig för att få en endaste liten pyttefilmroll och så när det äntligen uppdagar sig ett uns till chans så blir det som om det är för mycket som står på spel. Det liksom bara låser sig. Det är så jävla orättvist! Helt plötsligt hör jag mig själv säga:

- Sätt på kameran igen. Vi skiter i replikerna, jag gör en annan grej i stället. Sen ställer jag mig precis framför kameran med

armarna i kors och så kollar jag rakt in i den och säger:

- Ja du Martin Beck, du kan ta och dra åt helvete med din jävla kran, jag är inte rädd för dig, du skrämmer inte mig bara för att du har ätit lunch som en snut, gått som en snut och pissat som en snut i 200 år, bara för att jag är ny här ska du inte jaga mig med din dyra båt och du ska inte va så överlägsen bara för att du får gå och äta lunch med riktiga poliser som berättar allt för dig bara för att du är känd och snubbe och förresten ska du ringa Holmströms-puckot, om han fortfarande är kvar på obduktionen.

Sen går jag bara rakt ut ur provfilmnings rummet. Jag går ut på Gärdet i blåsten och grinar. Jag river sönder de tre A4-sidorna med mina repliker och slänger ut dom för vinden som flingor och bara gråter. Jävla helvetes förbannade piss-skit.