Vad tyckte Kafka om Strindberg?

LENNART BROMANDER hittar nyheter i Torsten Ekboms bok

Sökordet Kafka på internet ger bortemot en halv miljon träffar, mer än dubbelt så många som Humphrey Bogart, noterar Torsten Ekbom i inledningen till sin bok om Kafka. Det nya it-samhället skapar säregna mät- och jämförelsemetoder, men framgången på Googles säger inget om aktualiteten i Kafkas verk. Vi befinner oss numera mycket långt från den andliga miljö som födde Kafkas verk, och just därför framstår tidlösheten i hans litterära skapande så mycket tydligare.

Fyrtiotalisterna kunde hävda att Kafka var en siare som bättre fångat mänsklighetens situation som den framstod just då i Förintelsens skugga. Men i dag ser vi bättre att det snarare är den mänskliga existensens själva grundvalar utan yttre kontext som Kafka på ett så häpnadsväckande sätt finner ord för. Samhällen förändras, men vad Kafka har att säga oss förändras inte.

När Torsten Ekbom nu ger ut den första mer heltäckande svenska boken om Kafka (tidigare finns Max Brods och Ernst Pawels biografier översatta) handlar det inte heller om en biografi i vanlig mening. Ekbom är påtagligt ovillig att låsa fast Kafka i tid, miljö och levnadsförhållanden utan föredrar att i första hand lyfta fram den mer allmängiltiga tematiken i hans verk samtidigt som han nästan helt avfärdar alla Kafka-läsningar av nyckelkaraktär. Exegeter som letar förtäckta skildringar av hans sexualneuroser eller annan privatpsykologi har inget att hämta här, även om inte heller Ekbom kommer förbi den förfärliga faderns betydelse - Hermann Kafka är ju litteraturhistoriens kanske mest olämplige författarfader.

Torsten Ekbom går i essäistiskt resonerande form igenom Kafkas verk, koncentrerar sig på det som han själv finner intressant och förpassar en hel del basfakta till en "Kronologi" på slutet. Han är också pedagogisk nog att sammanfatta alla tematiska trådar i ett slutkapitel, där han i tio punkter tar upp de viktigaste teman som oftast återkommer i Kafkas berättelser och romaner.

Att Torsten Ekbom är en lika försiktig som insiktsfull litteraturläsare vet vi sedan länge genom otaliga essäer och artiklar, och han är det också när han läser Kafka. Han påpekar med Adorno att Kafkas texter ser ut som allegorier men aldrig är det. Och det är kanske just det som är kvintessensen i hela författarskapet: människans existens ser ut som om det kan tolkas och förstås på ena eller andra sättet - som en allegori - men det går inte. I romanen Slottet kämpar huvudpersonen K. envetet för att finna ut hur han ska kunna komma in i Slottet, men sådana försök är dömda att misslyckas.

Enbom polemiserar inte gärna men är tydligt avvisande till den religiösa Kafka-tolkning som inte minst Max Brod så häftigt ivrade för. Kafka har själv sagt att "jag tror att den djupare meningen är att det inte finns någon och att detta enligt min åsikt är fullt tillräckligt." Ofta har han kopplats ihop med Kierkegaard och hans fruktan och bävan inför tomheten utan Gud, men Kafka markerade själv distans till Kierkegaard och det finns tecken på att han hade om inte en direkt plan så något slags vision om att från de existentiella nollpunkter han dittills skildrat kunna gå över till ett positivt men annorlunda alternativ än den reträtt in i kristendomen som Kierkegaard anbefaller. Sjukdomen kom emellan, och Hermann Hesse liksom den sista kvinnan i Kafkas liv, Dora Diamant, har menat att just detta var orsaken till att Kafka ville att hans opublicerade verk skulle brännas efter hans död; de skulle ge en alltför skev bild av vad som varit avsikten med hans författarskap.

Sådant spekulerar inte Torsten Ekbom i, han håller sig strikt till det som finns. Han prålar aldrig med sin lärdom, men den ger stadga åt hans framställning och upphov till många överraskande och relevanta referenser. Det kan tyckas som om allt av värde redan måste vara sagt någonstans i den enorma Kafka-litteraturen, men även Ekbom har ett par nyheter att komma med. Att Kafka kände till Strindberg är bekant, men Ekbom kan visa att Strindberg är en mycket viktigare förebild för Kafka än man tidigare antagit. Kafka yttrade sig med glöd och entusiasm om Strindberg och han var förtrogen också med mer sekundära prosaverk som Götiska rummen, Legender och Fagervik och Skamsund. Särskilt I havsbandet tycks ha inspirerat honom berättartekniskt i viktiga verk som Förvandlingen och Processen.

Ett kapitel, som något faller ur ramen i denna textinriktade framställning, har Ekbom skrivit tillsammans med sin bror som är neurolog. Där påvisas att Kafka fram till utbrottet av tbc 1917 led av Hortons huvudvärk som är något mycket värre än den migränartade huvudvärk det brukar talas om i Kafka-litteraturen. När Kafka i berättelsen I straffkolonien beskriver den mest utstuderade tortyr kan det ha varit ett sätt att bemästra de djävulska smärtor han själv var utsatt för, förmodar Ekbom i ett litet sidosprång in i en mer biografisk litteraturtolkning.

Den osynliga domstolen är en mycket klok och välskriven introduktion till Kafkas värld, lika läsvärd oavsett om man är bekant med Kafka tidigare eller inte. Invändningar har jag bara mot rena småsaker som påståendet att hans "obetydliga pension försvann bland miljardmarksedlarna" när han var i Berlin under inflationshösten 1923. I själva verket kunde Kafka och Dora Diamant överleva i Berlin just på grund av denna pension som han fick i tjeckiska Kronen, hårdvaluta i jämförelse med den värdelösa marken.

Ekbom är en öppen förmedlare och uttolkare. Man tvingas inte på några läsarter men får ramar och förutsättningar klarlagda, varefter tillägnandet blir läsarens ensak. För att tillgodogöra mig en berättelse av Kafka måste jag lägga in mina alldeles privata erfarenheter i texten och upptäcker då att jag alltid läser om mig själv oavsett om huvudpersonen är skalbagge eller dömd till döden i en obegriplig process.

Litteraturhistoria

Lennart Bromander