Sovjetunionen efteråt

Nils Granberg läser två böcker i en ändrad berättelse

Efter Sovjetunionens sammanbrott har forskningen om landet ändrat karaktär. Inte bara för att en del arkiv har öppnats och vidrigheter sipprat fram. Historikerna bedömer nu något avslutat, de skriver facit och kastar ofta ut barnet med badvattnet.

Allt var nämligen fel redan från oktoberrevolutionen 1917. Övergreppen och mördandet under Stalins tid påstås ha rötter i Lenins ledarskap och tankevärld, direkt eller indirekt.

På den linjen går Klas-Göran Karlsson i boken Terror och tystnad - Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen. Studien består mest av utförliga referat av vad olika forskningsriktningar - strukturella, genealogiska, socioekonomiska etc - har att säga om den sovjetiska statsledningens förtryck av den egna befolkningen.

Refererandet och begreppsexercisen blir i längden sövande. Om det är Karlssons egna teser eller referat av andra historiker är ibland oklart. I bägge fallen skyms verkligheten, empirin av terminologin.

När författaren - vilket är populärt i dag - jämför Sovjet med Nazityskland är han ute på svag is, särskilt i diskussionen om antisemitismen.

Å ena sidan konstaterar han att Sovjet i juli 1918 lagstiftade mot antisemitism till skillnad från Nazityskland som gjorde tvärtom. Å andra sidan vill han ändå koppla ihop Sovjets hela historia med antisemitismen och talar om en rasistisk präglad politik utan att ange ett konkret exempel.

Sätter man in antisemitismen i ett vidare historiskt sammanhang är det lätt att konstatera att den gick hand i hand med antisocialistisk propaganda från Europas stormakter. Efter ryska revolutionen gav brittiska UD ut en vitbok om den judiska bolsjevismen och ansedda Times varnade för en "Pax Judaeica".

En djärv tes som drivs i boken är att ryska revolutionen 1917 inte var en revolution utan en statskupp. Men ska man tro på det får man blunda för de spontant bildade arbetarråden och sovjeterna (som inte var någon bolsjevistisk uppfinning).

I den ganska nyligen utkomna monumentala studien Ryssland - folk och imperium 1552-1917 ger historikern

Geoffrey Hosking - i god brittisk tradition - en klar och tydlig framställning av det dramatiska förloppet under 1917. Han underkänner Kerenskijs regerings legitimitet, den saknade stöd hos folket som i stället stödde sovjeterna till vilka delegater röstades fram på fabrikerna och bland soldaterna.

Hosking är liberal, ogillar socialism, men behärskar källmaterialet och är hederlig i analysen. En sällsynt fågel.

Historia

Nils Granberg