Prosit - det kittlas!

Hanna Hallgren får en vildsint roman uppkörd i näsan

Hervonen Häst, Annika Korpis debutroman, beter sig som den i mitt tycke mest intressanta prosan: den knölar sig, avviker, utviker, fäller ihop och upp sin solfjäder av språk. Och som de här fjädrarna kittlas! De avkräver läsaren interaktion, det vill säga: djupa kroppsristande nysningar. Hervonen Häst är som att få någonting (ett perifert landskap, en språkskada, bilder av sjuk kultur) uppkört i näsan. Man blir nervös och otålig och kan faktiskt inte vila. Prosit.

Ramhandlingen, som mestadels går utanför ramarna, är den om flickan Eila Palo som sänds iväg till sin farmor i Polcirkelland. Eilas mor har överdoserat medicin (nervrelaterad kan man tänka) och fadern hör endast av sig med hjälp av telefon. Det finns också en syster, Lady Jenna, som liksom modern verkar balansera på en skör (livs)normalitetstråd. Farmor, däremot, är lugn och ganska stum och håller sig nära potatisblasten.

Den absurdistiska vilda ton som rycker i romanen - tillsammans med berättelsen om en familj som oavkortat faller ur samhällets normalitetsränna - sporrar till att tolka Hervonen Häst som en saga, eller en omskakande rapport, om motstånd. Eila skriver till exempel i sin "egen journal":

"Jag är ett av De-bor-under-luggen-barnen. Det menas att jag är full av sådant som små flickor inte ska vara, att min panna är ovanligt uttrycksfull och måste döljas av en välkammad lugg. Annars skulle något kunna sippra ut."

Jag tänker att Korpis bok bildar ett fantastiskt försök att skildra individers relation till samhället, och särskilt samhällets reaktion på och korrektion av avvikare. I Eilas familj har Dr Rosenstråhle, som representant för medicin/sjukhus/stat- och lagomhet, trängt in. Hon är en perfekt samtidsspegling av Virginia Woolfs sunda-proportions-vurmande läkare, Sir William , i Mrs Dalloway. Ju hårdare Dr Rosenstråhle kontrollerar Eilas familj, desto mer faller den i stycken. Desto mer tvivlar familjens medlemmar på sina egna sinnesförnimmelser. Liksom själva värdet av dessa.

Man kan också läsa Hervonen Häst som ett ordsligt och narrativt gestaltande av kvinnans (icke)position i kulturen. Den galna kvinnan på vinden har klättrat nerför trapporna och slungar sitt kampfyllda och skitiga språk till en trasslig berättelse. Då blir språket fyllt av motstånd. Det blir, för att tala med filosofen Gilles Deleuze, aktivt schizofrent. Det vägrar att underordna sig korrektionen. Det säger saker som: "Hallonen hade hallonhår", "Hennes fingrar flockar sig", "Styva bröstvårtor är A och O i kontakten med män". Det är ett språk i ständig och nomadisk rörelse, som inte väjer för att undersöka våldet mellan människor. Våld som alltid har ett namn: mäns våld mot kvinnor, svenskhetens våld mot invandrare, vuxnas våld mot barn, barns våld mot djur. Vi lever i en våldsam värld.

Jag hoppas att Annika Korpis roman kommer att läsas av många. Den äger en komplexitet (språklig, gestaltande, frågeställande) som rasande slår mot samtidssåret. Våra chanser här. Att bli lite klokare. Typ civilkurage och solidaritet. I Hervonen Häst heter det: "Tillsammans är det kanske mindre hårt att falla".

Roman

Hanna Hallgren