Det finns alltid en syskonsjäl där ute!

MARIA BERGOM LARSSON följer med på en storartad bildningsresa genom Europa

helskärm

I början av nittiotalet reste jag till Nya Zeeland och stannade ett halvår. Under en rundresa på Sydön kom vi till en liten by där en entusiast inrättat en biograf för kvalitetsfilm, mest europeisk. På kvällen visades Cinema Paradiso, om en liten pojkes uppväxt på Sicilien i skuggan av byns biograf på fyrtio- och femtiotalet och slutar i åttiotalets Italien. Då är biografen nedlagd och ersatt av bingohall, torget förvandlat till parkeringsplats. Ändå var det något i detta möte som fick mig att fullständigt besinningslöst längta hem, hem till ett diffust något som kallas Europa.

Men vilket Europa? Inte gemenskapen kring Domus och korvkiosken i någon blåsig svensk småstad. Inte de förstoppade storstädernas Europa där bilismen tagit över gatan. Inte modernitetens Europa utan något annat svårdefinierbart andligt. En kvalitet, en torgets gemenskap i Sydeuropa, de gotiska katedralernas Europa, litteraturens Europa. Kulturens och Historiens Europa.

Ulf Peter Hallberg har i sina böcker Flanörens blick och den nu utkomna Grand Tour frågat vidare. Vad är Europa efter november 1989 då Muren faller. Har vi ett gemensamt minne, historia? Finns en gemensam europeisk identitet eller är det en konstruktion, ett försäljningstrick uppifrån för att få oss att acceptera den ansiktslösa globala marknadsekonomin?

Det nya Europa har inte mycket gemensamt med det som var de stora bildningsresornas mål under 1700- och 1800-talet. Goethe flydde från Weimar till Rom och vandrade 1787 kring i Pompeji och besteg tre gånger Vesuvius, Ibsen skrev Peer Gynt på Ischia där han möter Fredrika Bremer. Gorkij bodde på Capri mellan 1906 och 1913 och skrev här Min barndom. Långt in på 1900-talet var "den italienska erfarenheten" ett stående tema i existentiella bildningsromaner av författare som Henry James, George Eliot och E M Forster. London-Paris-Revieran-Venedig-Florens-Rom-Capri var den axel längs vilken den sysslolösa överklassen rör sig i deras böcker. De handlar om unga människors möten med kulturen, klimatet och historien.

Det är i denna tradition av existentiell bildningsresa som Ulf Peter Hallberg nya bok Grand Tour ska läsas.

Utgångspunkten i Grand Tour är en annan än Flanörens

blick, mer privat och smärtsam. Själva livsnerven är skadad, hans älskade mamma har dött. Värmen tycks ha försvunnit ur livet. "Jag ska söka dig överallt, Eva Charlotta Hallberg. Den Stora Resan handlar om dig."

Det är den ena tråden i denna märkliga väv, återinträdet i barndomens landskap, femtiotalets somrar i Mölle rekonstruerade från familjens privata fotoalbum och fotografen Harald Bagers kärleksfulla bilder från borgerskapets badliv på klipporna tiden före första världskriget.

Den andra utgångspunkten är berättarens cykelolycka i Berlin. Han skadar huvudet, blir vilsen, deprimerad och drabbas av minnesförlust. Nuet måste mödosamt återerövras, liksom historien. Han gör det genom att ikläda sig Don Quijotes rustning, riddaren av den sorgliga skepnaden. Med sig på resan som väpnare har han en rysk soldat Zasetskij som under andra världskriget blev så skadad av ett granatsplitter att bara halva hjärnan fanns kvar. Men från sin totala minnesförlust lyckas han bokstav för bokstav återerövra språket. Alltså en bundsförvant i olyckan, en tvillingsjäl.

Kanske måste man vara Riddaren av den sorgliga skepnaden för att i fartens tid hävda långsamheten, i maktens hävda maktlösheten och medkänslan, i förenklingarnas hävda motsägelserna, olikheterna och problemen. Det finns, menar Hallberg, en storslagen europeisk tradition som består i att försvåra saker och ting. Litteraturen lever i undertexten.

Ungefär som Hamm i Becketts Slutspel:

"Jag tycker om gamla frågor.

Å, de gamla frågorna,

De gamla svaren,

Det finns ingenting bättre."

Berlusconis Italien där makt, rikedom, lycka går hand i hand med kulturförakt och historielöshet är en möjlig framtid. Hallberg möter med skräck den unga rika, starka generation italienare som med sina flugliknande böjda solglasögon fräser fram på Roms gator.

Var finna motbilden? Några grundläggande europeiska värden vill han ställa mot den förenklade bilden av ett Europa som framför allt en ekonomisk framgångssaga. En bundsförvant finner han i Nietzsches produktiva nihilism "ett sätt att verkligen sträcka på benen för den som likt en kunskapens krigare oupphörligt bekämpar avskyvärda sanningar". Några andra är självironi, introspektion, bedrövelse eller brist på lycka mot en naiv optimism. Skapandet av identitet bör vara en av EU:s främsta uppgifter, inte en monokultur utan olika former av motsägelsefulla kulturarv.

Grand Tour är en storslagen bildningsresa som vill gripa över Allt. Till devisen "Känn dig själv!" i templet i Delfi vill den triumferande foga: "Lär sedan känna den Andre!". Det finns alltid en syskonsjäl där ute! Kanske måste man vara en Don Quijote för att hävda att livets mening inte är största möjliga personliga välstånd utan den gemenskap som utgår från torget.

Med sin montageteknik där text, bild, foto, citat, samtal med författare och intellektuella runtom i Europa väver Ulf Peter Hallberg en väv av nya frågor snarare än svar. Och där fakta inte räcker griper författaren till fabulerandet. Med Proust förklarar han: "Jag skulle bygga upp min bok, jag vågar inte säga storslaget som en katedral, utan helt enkelt som en klänning, genom att nåla fast ett extra blad här och där."

Men mitt i denna textila text finns några hål, några frågor som aldrig ställs. Vad betyder den växande muslimska minoriteten i det framväxande Europa, en fruktbar kulturkrock eller bara grogrund för rasism? Och var finns de väldiga internetbaserade nätverk som på några veckor kunde mobilisera globala demonstrationer mot Bushs Irakkrig? De författare och intellektuella som Hallberg har som samtalspartner är alla äldre. Den unga generationens röst saknas vilket kanske förklarar bokens melankoliska underton.

Eller är unga intellektuella i dag mer intresserade av de globala frågorna än av Europa? En mer pessimistisk tolkning är att ungas bildningsresa inte alls går till Europa utan till Bali.

Hur som helst, Grand Tour är en djupt sympatisk bok.

Essä

Maria Bergom Larsson