Sjuka siffror

Petter Larsson om sanningen bakom frånvaromyten

I februari år 2000 höll riksdagen en extradebatt om sjukskrivningarna. De hade ökat i rekordfart i några år. Från höger till vänster talades om negativ stress, utbrändhet och ett tuffare arbetsliv. Arbetarrörelsens förklaringar var på allas läppar.

Några år senare talade till och med socialdemokrater som Anna Hedborg, Hans Karlsson och Aftonbladets Lena Askling om "överutnyttjande” och ”normförändringar”.

Det är det hegemoniskiftet som skildras i statsvetaren Björn Johnsons smått rafflande – givet det osexiga ämnet – Kampen om sjukfrånvaron.

Arbetsgivareföreningen tröttnade på skurkrollen och mobiliserade tillsammans med de alltid lika följsamma borgerliga partierna för att knäcka arbetarrörelsens tolkningsföreträde. Det skedde med god hjälp av borgerliga ledarskribenter, som vevade på om lata norrlänningar, simulanter, kalkylerande arbetslösa – som hellre var sjukskrivna än gick på a-kassa – och slappa läkare. Nyhetsreportrarna hängde på.

Ja, om något så blir studien en påminnelse om mediemonopolets värde för borgerligheten när det drar ihop sig till strid.

De fick dessutom oväntad hjälp av just Anna Hedborg, som använde Socialförsäkringsutredningen – som hon ledde – till att producera pamfletter som legitimerade fuskdiskursen hos allmänheten och, säkert viktigare, inom den socialdemokrati hon så länge tjänat.

Och plötsligt hade de utbrända, offentliganställda kvinnorna förvandlats till lata fuskare, som skulle tuktas med arbetslinjen.

Inte konstigt att den norska vänstern använder Sverige som skräckexempel. Där rasar uppenbarligen det tidiga 2000-talets svenska debatt för fullt. I en pinfärsk pamflett, Sykelønn ABC, anlägger nu stjärnjournalisten Magnus E Marsdal moteld mot högerns offensiv mot de arbetande klassernas lättja. Med en närmast Johan Ehrenbergsk geist lustmördar han påståenden och statistik. Det är väl inte så konstigt att vi har många sjukskrivna, vi har ju så hög sysselsättning, utropar han. Kvinnor jobbar, äldre jobbar, den lite halvkrassliga arbetskraften tas i bruk. Och om arbetsmoralen ruttnar, så nog skulle väl de korta sjukskrivningarna öka? Men det gör de inte. Och inte är sjukskrivningarna särskilt dyra heller.

Det är roligt, dräpande och säkert användbart för vänsterns aktivister. Men i ljuset av Johnsons studie framstår boken ändå som demagogiskt lättviktig, även om det är svårt att utan kännedom om norska fakta peka ut några fel.

Så är syftena också skilda. Medan Marsdal deltar i kampen med liv och lust, är Johnsons ärende att vetenskapligt beskriva den utifrån. Vem som har rätt är egentligen underordnat. Det viktiga är vem som får rätt, och hur. Men inte heller han kan låta bli att lägga sig i, och det förvandlar hans bok från en utmärkt analys, till en verklig synvändare. Det pinsamma är nämligen att båda lägren hade fel, om man får tro Johnson.

Visst brutaliserades arbetslivet under 90-talet. Och visst finns det märkligt sjukskrivna landsdelar. Men ingetdera kan förklara sjukskrivningsepidemin. Det fanns nämligen ingen epidemi. Frågan var felställd. De ökade antalet sjukdagar per person berodde inte på att så värst många fler blev sjukskrivna – utan på att de långa sjukskrivningarna blev längre. Folk kom inte tillbaka i arbete. Det är Björn Johnson statistiska upptäckt, med vilken han bankar både höger och vänster.

Förklaringen tror han – möjligen på lösare grund – är att rehabiliteringssystemet på arbetsplatserna omvandlades under 90-talet. Tidigare hade man i brett samråd mellan myndigheter, fack och arbetsgivare kunnat fixa specialjobb åt de svåra fallen. Staten kunde gå in med en halvtids förtidspensionering, arbetsgivaren kunde stå för omplacering med enklare sysslor. Det var ett arbetsliv som hade plats fler. Men genom nedskärningar och ”reformer” krossades det systemet.

Priset betalas av de tiotusentals människor, som inte bara gått miste om god rehabilitering, utan som nu dessutom kickas ur försäkringen och raka vägen till socialkontoren.

Det hade inte varit möjligt, men man önskar ändå att Johnson skrivit sin bok tidigare.