Machiavelli och det ljuva livet

Claes Wahlin läser en lysande biografi

Machiavelli fick dåligt rykte redan under sin levnad. Hans bok Fursten ansågs av samtiden, liksom av stora delar av eftervärlden, som alltför cynisk och beräknande i humanismens tidevarv. Och även om Machiavellis politiska kunnande respekterats, så har det ofta kommit i skymundan av Fursten.

Maurizio Virolis biografi Niccolòs leende - Historien om Machiavelli (Atlantis) är boken som vänder på denna syn. Det är en alldeles lysande biografi som med lätt och elegant hand i Paul Enokssons exemplariska översättning tecknar hur Machiavelli manövrerar sina statskunskaper och sitt liv i Florens under en tid då de italienska furstendömena jämte Kyrkostaten stred och intrigerade, allt medan såväl den spanska som den franska kronan gjorde anspråk på än Milano, än Venedig.

Uppväxt när Savonarola predikade, i skuggan av de Medicis, får han snart diplomatiska förtroenden och uppdrag. Han möter kungar och furstar, som Cesare Borgia, men på grund av intriger och en del otur når han blott halvvägs i sin politiska karriär. Ett av hans sista uppdrag rörde en medling inom munkväsendet, en institution han föraktade.

På sina många och långa resor sökte han gärna kvinnligt sällskap, åt god mat och njöt vad som redan då kallades la dolce vita. Viroli väver samman de olika skikten så att det leende Machiavelli utrustas med, ett slags road distans till människan och hennes jordiska ansträngningar, också blir läsarens, fast då utan det slags överseende som så lätt misstas för cynism.

Claes Wahlin