Invärtes tecken, från skyn

Arne Johnsson läser Kieri, förändringens besjungare

helskärm

"Det viner genom ett otätt hjärta, det viner genom ett otätt hjärta" lyder en för boken ovanligt kort dikt i Katarina Kieris nya diktsamling Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals.

Vinandet, ljudet läkare hör i stetoskopet, det tecken på kroppens oro och oordning, närheten till definitiva och livsavgörande förändringar som vi alla fruktar men ändå vet skall komma i någon form: Katarina Kieri är förändringars besjungare. I tidigare samlingar, Slutet sällskap (1993), Om man saknar vingar (1996) och Ur mitt lyckliga liv (2000), liksom i barn- och ungdomsböckerna Ingen grekisk gud precis (2002), Födelsedagskalaset (2003) och Dansar Elias? Nej! (2004) (den senare boken erövrade hon Augustpriset för i år) har hon dröjt vid detta ögonblick då man liksom för första gången hör detta. Vinandet, tecknet från skyn inom.

Katarina Kieris samling har två huvudavsnitt - "Visby, Luleå hösten och vintern 01/02" och "Finsta hösten och vintern 03/04". De två är i sin tur indelade i kortare sviter. Titlarna antyder en form av dagboksanteckningar, rapporter och det kan nog stämma med hur dikterna ter sig. Hon har här låtit dikterna bli generösare och längre än tidigare. Men ordet "generösare" är egentligen fel valt - det handlar verkligen inte om huruvida det är generositet eller snålhet, snarare om vad man berättar och vad motiv och teman kräver. Jag ser dessa dikter som bilder över tillståndet i tiden, över en genomgripande rädsla och över de förvandlingar, förändringar som kommer, okända och skrämmande. De är inte något så snävt som politiska dikter, snarare gestaltade betraktelser över ett själens land som också är det vi kallar vårt land. De två länderna ligger över varann, de liknar varann men inte helt.

Dikterna är flöden av bilder, likt drömmar, som om någon plötsligt öppnat sinnet för läsaren och ser in i det som annars är hemligt: "På natten sipprar dissonanser in i våra drömmar./I det första ljuset bryter vi upp golvplankor,/söker efter dolda hålrum,/bär under dagen med oss en lätt yrsel i våra fickor./Den där punkten i bröstet, du vet vilken jag menar, där allt kan öppna sig,/jag har lagt lite gräs över, några fågeldun, reder ett bo inför vintern." Det är en vardag som sedd genom lager av brytningar i ljuset, igenkännbar för alla men också lätt förvriden och gjord på en gång vackrare och mörkare. Och den vars hand så varsamt breder tröstens dun över den ömma punkten, poeten eller gud eller en annan som kallar sig "jag" i motsats till den skrämda "du" - den är den stadiga punkt vi behöver mitt i det som skiftar så snabbt och våldsamt.

Katarina Kieri är förändringens besjungare, boken håller sig nära intill existensens gränser, snuddar lätt vid dödens form, inte som en som hyllar den, inte som en som räds utan som en som visar och sedan går till något annat: den sista dikten tar vackert avstamp i ett citat av Tove Jansson ""...man känner igen den tystnad som väntar och den som är ett slut."/Man känner igen den genomskinliga närvaro som är ett slags/ensamhet, bärnstensfärgad./Snön igen. Som en syster. Gör mig begriplig och drar sedan vidare/över Ålands hav."

Lyrik

Arne Johnsson