Rädda oss

Olle Svenning läser en svart Coetzee: om språkets kris - och vår

I Coetzees Djurens liv kom den världsberömda australiensiska författaren till Appleton College för att hålla årets stora föreläsning. Hon togs emot av sonen John, biträdande professor i fysik vid samma college.

Föreläsningen skakade det lilla forskarsamhället. Costello talade om djurens rätt, om vår tids barbariska slakthus. Hon jämförde dessa med nazistiska avrättningsläger.

I Coetzees nya bok har Costello tilldelats det betydande Stowe-priset, utdelat av Altona College i Pennsylvania. Sonen, försonad med mamma men skild från hustrun, är med som rådgivare, en litterär manager.

För hon är inte någon behaglig författare. Snarare "en av de där stora katterna som hejdar sig medan de river inälvorna ur sitt byte och tvärsöver den uppslitna buken fixerar åskådaren med en kall gul blick". Inälvorna skvätter från de lätt sönderrivna intervjuarna. De som står i kö för att ställa de mekaniska frågorna till den stora författaren. Bytet kan också vara välmenande jurymedlemmar, som hälsar pristagaren med påminnelser om böcker hon skrev en gång i tiden och som belöning väntar förtroliga samtal vid festmiddagen.

Coetzee beskriver den litterära cirkusen eller snarare industrin. Författaren är likt djuren på zoo, berövade sin rätt till privatliv, säger Elisabeth Costello i en av sina mindre originella repliker.

Kulturkommersen har hittat en ny målgrupp, de välbeställda pensionärerna.

För dem ordnas lyxkryssningar runt de stora haven. Tiden drygas ut med föredrag. Om Fellini och Bergman, till exempel. Elisabeth Costello bjuds in.

Hon är också pensionär, känd för sin roman om Huset vid Eccles Street. En sorts feministisk replik till James Joyce. Molly är huvudpersonen.

Lyxkryssaren är svensk och heter Nordic Light, precis som en av Sveriges främsta kulturexporter. Besättningen, den underordnade, kommer från Ryssland. De har med sig balalajkorna. Världen öppnas för våra fattiga grannar. Elisabeth föreläser om det omöjliga ämnet Den moderna romanen. Emmanuel Egudu, nigeriansk författare som inte skrivit en bok på decennier, berättar om afrikansk litteratur. Rytmen, den muntliga traditionen, négritude. Han försörjer sig på sådant.

Elisabeth Costello bjuds in till sin syster Blanche, numera syster Bridget, läkarmissionär. Blanche har erövrat ett förnämt pris hon också. I sin tackföreläsning i Johannesburg håller hon straffpredikan över den döende humanismen, krossad av religionen. Syster Bridget är hängiven katolik. Missionärens närhet till afrikanen har att göra med de bådas förståelse av livet som lidande, att bära korset likt Jesus. Syster Bridget håller fram en träsnidare som i trettio år inte gjort något annat än skurit ut den lidande Messias.

Elisabeth möter också sin lidandegestalt, fast han heter Philips, har varit mammans vän men är döende och ser inte lidandet som vägen till himlen utan mot helvetet. Elisabeth visar sina bröst för honom, överräcker några gåvor som kunde kallas sexualitetens caritas.

"Jag behöver inte romanen till hjälp", säger syster Bridget. Och vem gör det? Så frågar faktiskt Coetzee i sin bitvis svarta roman. Författaren Elisabeth Costello ställs framför Portalen, likt en Kafka-gestalt.

Skärselden, kallar hon det och försöker speja in i det brännande ljuset på andra sidan den väldiga dörren. En av Coetzees berömda essäer heter Into the Dark Chamber. Han skildrar författaren som den obscene betraktaren, den maktlöse förmedlaren av helvetet. Elisabeth Costello driver tesen än hårdare. Hon gör under en föreläsning ett rasande angrepp på Paul West och hans lustfyllt deliriska skildringar av de avrättningar Hitler iscensatte på Stauffenberg och hans medsvurna. Författaren kan inte gå oskadd ur mötet med den absoluta ondskan. Han/hon måste stå emot ondskans lockelse. Visa respekt för offren: Dess skröplighet och förnedring innefattar oss alla.

Författaren Costello måste innan väktaren släpper henne genom Portalen skriva en utsaga, om sin tro, om sina åsikter om sin uppgift i livet. Som författare ser hon sig som sekreterare, en som ger röst åt andra. Inga åsikter, absolut ingen tro som binder eller blockerar lyhördheten för rösterna.

Coetzee väljer Hugo von Hofmansthal som stöd för att pröva författaren. Närmare bestämt Hofmansthals Brev från lord Chandos till Francis Bacon, där han visar hur språkets kris och formuleringarnas omöjlighet skapar djupt tvivel i förhållande till alla sociala och kulturella institutioner: "Vår epok präglas av mångfald och villrådighet". Hofmansthal ligger nära Coetzee, som är upptagen av upplösningen av den expansiva västliga politik och filosofi, som dominerat världen och vad detta får för betydelse för västliga författares kulturella auktoritet.

I ett avslutande lekfullt litteraturteoretiskt brev skriver Elisabeth, förvandlad till lady Chandos, till Francis Bacon och ber om hjälp att hitta orden: "Drunknande skriver vi utifrån våra enskilda öden. Rädda oss"

Ett nödrop från den den västliga civilisationen?

Roman

Olle Svenning