Där blir kvinnor aldrig myndiga
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-27
ANITA GOLDMAN möter offer för ett döende samhälle
”Ett samhälle fullt av förtryck och sjuka värderingar.”
Så beskriver Dilsa Demirbag-Sten, svensk journalist, debattör och krönikör om det kurdiska stamsamhället i Turkiet från vilket hon härstammar. I den ny utkomna Stamtavlor besöker Demirbag-Sten det land och den släkt hon lämnade som liten flicka för ett mycket annorlunda liv i Sverige. Resorna tillbaka är en väg till självkännedom; Vad kommer hon ifrån och vad kan hon ge vidare av sitt ursprungsarv till sina egna barn med den svenske pappan.
Författaren lyckas att vara mycket personlig och samtidigt ge en inträngande och svepande bild av det kurdiska stamsamhället och den svåra situationen för kurderna i dagens Turkiet. Och detta utan att bli inställsam, sentimental eller hamna i försvarsställning.
Hennes ton är ofta upprörd, ibland rå, när hon initierat skildrar den kurdiska kulturens monumentala kvinnoförtryck och den degenerering som stamkulturen genomgår när basen för dess liv och ekonomi – en nomadiserande boskapskultur – inte längre är ett realistiskt alternativ i dagens värld.
Men de hårda omdömena om och de nästan outhärdliga beskrivningarna av kvinnoförtryck, kollektivt tvång och förljugenhet, mildras av innerligheten i porträtten av de enskilda individerna: den älskade mormodern med det mustiga språket (”Min åsna skall knulla deras morsor mitt i arslet”), det tragiska dramat i skuggan av det turkiska förtrycket som leder till att två manliga kusiner torteras, den ene för att han angivits av den andre, den vackra Zeytun som mördas just för att hon är ung, kvinna och vacker och inte minst skildringen av Nura, författarens egen mor, när hon i en obeskrivlig ekonomisk och kulturell utsatthet lämnar sin stam och sitt hem för att flyga med tre små barn till Sverige.
För vår inhemska debatt om så kallade invandrarflickors ställning och den hedersorienterade kulturen, är den kompromisslösa skildringen av kvinnans underordning i den stamorienterade kulturen matnyttig läsning: ”En kvinna blir aldrig myndig i mitt hemland. Hon står alltid under någon mans förmyndarskap, fadern eller maken. I mina släktingars ögon är jag dotter till Selahattin, Alis son som härstammar från Haj Mosa. Inte Dilsa Demirbag-Sten. På många sätt är det så för alla inom stammen. Ingen är en egen individ. Alla är en del av en helhet. Stammen.”
Stamtillhörighet är såväl av godo som av ondo. Den som tillhör en mäktig stam är aldrig fattig eller ensam, säger man hos kurderna, där uttryck som ”ensam är stark” eller ”en bra karl reder sig själv” är helt meningslösa. Medlemmarna i stammen vet att de inte skulle överleva utan hårt arbete, samarbete och en stark lojalitet där man sätter kollektivet före sig själv. Detta kräver ett offer:
”Stammens, och kanske framförallt familjens, överlevnad bygger på att alla offrar sin individualitet mot att få det skydd som kollektivet ger. Ett skydd som är utformat av män för män. Homosexualitet, okyska kvinnor, ”omanliga” män eller personer som vill vara människor i första hand och inte stammedlemmar, utesluts eller diskrimineras på ett mer eller mindre våldsamt sätt. Straffet är hårdast om det är en kvinna som hävdar sin rätt. Kvinnor är mannens ägodel och främsta statusföremål. [...] En utesluten kvinna blir straffad i dubbel bemärkelse. Hon skulle inte överleva utan sin familj. Och en kvinna som inte har manliga släktingars beskydd löper enorma risker att bli våldtagen, trakasserad och hånad av omgivningen.”
Denna kultur av kollektivt skydd och kollektivt tvång har utvecklat sig i många länder och kulturer (jag mötte något liknande vid mina besök i Indien och i Bali till exempel) och har spelat en viktig roll för överlevnaden. Det är när den ekonomiska basen fallit – i kurdernas fall en nomadiserande boskapsekonomi – som det kulturella och sociala tvånget syns i grym och våldsam dager. Kvar finns förtryckande patriarker, bigotta kvinnor, kuvade flickor och kvinnor. Ju skarpare de döende normerna kontrasteras mot moderniteten och dess betoning av individens rättigheter, desto mer outhärdliga ter de sig.
Om det finns någon mer harmonisk väg att transformera de traditionella samhällena, så att så många människor inte behöver lida, det vet jag inte och den frågan diskuterar inte heller författaren. Inte heller vet jag om det skulle vara möjligt att rädda dess ”goda” aspekter: gästfriheten, tillhörigheten, det gemensamma ansvaret.
Konstateras kan att just kurderna i sin dubbla utsatthet som ett statslöst folk, föremål för den turkiska statsapparatens förtryck och som ett folk som famlar efter kulturell tillhörighet och nya sociala normer sedan deras traditionella livsstil satts ur spel, kanske lider mer i denna brytningstid än många andra.
Dilsa Demirbag-Sten ger inga svar på dessa tunga frågor, men hennes passionerade och insiktsfullt målade ”tavlor” av sin stam är ett värdefullt bidrag till förståelse.
Samhälle
Anita Goldman
