Giraffen har sina prickiga skäl

MAJA LUNDGREN om Darwins uppkomst

helskärm

Inte ett ord om människans ursprung. Bara några antydningar om att psykologin kunde komma att förändras i och med den nya teorin. Darwin ville inte dras in i fördomsfulla diskussioner. Folk fattade förresten ändå vem människans närmaste släkting var. De berömda karikatyrerna av Darwin som apa spreds raskt mellan rävar, höns och vargar.

Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst rustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron har kommit ut i nyutgåva med ett ofantligt rekorderligt förord av Nils Uddenberg. Tendensen i förordet är att det är dags att ta Darwin till heders igen. Av vem då? Jag tror att Uddenberg avser vänstern. Den vänster som i upplysningstradition länge har hävdat att människan är en "tabula rasa", en blank tavla, vid födseln. Vänsterintellektuella i vid bemärkelse - likhetsfeminister, postmodernister, överhuvudtaget alla som inte tror på något nedärvt utan endast på ekonomiska, sociala och kulturella faktorer. Om det nu visar sig att en apa har varit framme och klottrat på tavlan - vad har han eller hon då klottrat: banan, snusk, klättra, trösta, luras och skoja, skvallra, putsa, knuffas, lite nötter kanske, tjattra, oj ett vilddjur?

Biologer som vädjar om att inte bli

kallade onda vita rockar brukar säga att deras vetenskap inte är normativ utan deskriptiv och att den inte får utnyttjas

ideologiskt för att legitimera orättvisor. Som jag ser det tillhör Uddenberg den socialliberala och folkbildande falangen. Jag är själv intresserad av till exempel Konrad Lorenz när han jämför djurs och människors sociala beteenden.

Giraffen har väl sina prickiga skäl, zeb-ran sina randiga, elefanten drömmer jordens kanske längstaste drömmar medan näbbmusens är bråkdelssekundsnabba; jag är med andra ord ingen biolog men jag menar att intresset för fabler och etologi snudd på ligger i människans natur.

Uddenbergs resonemang är humanistiska med en dragning åt att dra in även djuren i humaniteten, eftersom gränsen mellan djur och människa är så oskarp. Det är hyvens. Det är egentligen bara när Uddenberg påstår att Darwin är helt objektiv och naturvetenskaplig som det goofar. För Om arternas uppkomst är i själva verket en vildsint zoologisk pyttipanna med empiri, hypoteser, värderingar och analogier om vartannat i en förtjusande väluppfostrad artonhundratalsmässig blandning.

(Tiden har rusat i väg långt sen dess. Vem har koll på människans frankensteinska möjligheter? Vem får vara med och bestämma när de vita laboratorie-rockarna skapar en ny människa, som om människor vore bulldoggar och pudlar? Det är inte bara pudelns kärna som är under lupp.)

Är Darwin biologist? Trots att han inte talar så mycket om människan (utom när han sätter in henne i liknelser, till exempel när han jämför indianernas krigsdanser med alligatorhannarnas parningsdanser eller undrar om hottentotten månne är släkt med negern, eller när han talar om sig själv i interaktion med rövarmyrorna).

Om man med biologism menar läran om att det finns en inneboende lag i naturen som strävar mot ökad fulländning och att vissa arter är överlägsna andra, samt att människan är skapelsens krona, då är Darwin biologist. Men stund-om motsäger han sig själv och tvivlar på sina hypoteser.

Darwins teori kan sammanfattas så här.

Alla arter har utvecklats ur en gemensam urform. (Antagligen ur havet, men det hade inte Darwin kommit på ännu.) Utvecklingen har ägt rum i och med slumpmässiga variationer i arvsanlagen plus något som Darwin döpte till "naturligt urval". Det innebar att de som var bäst anpassade till omgivningen eller hittade en "nisch" hade störst chans att överleva, föda avkomma och föra vidare sina arvsanlag. Var arvsanlagen satt och exakt hur de kunde bibehållas och föras vidare hade Darwin svårt att förklara. Inte ett ord om gener och dna, eftersom Greger Mendels upptäckter inte blev kända

förrän år 1900. Därför talar Darwin i stället ganska rart om "mystiska lagar".

"Det naturliga urvalet" är en liknelse som får Darwin att anta att naturen är en kraft som aktivt väljer. Han hävdar att naturen handlar på samma sätt som när människan odlar fram hundraser med sikte på en viss utveckling. Biologer i dag brukar tvärtom mena att naturen inte har någon medveten inriktning eller avsikt. Det finns uttalanden även hos Darwin som pekar även i den riktningen. Men framför allt personifierar han naturen.

Det naturliga urvalet är "en kraft som ständigt står redo att gripa till handling, och är därmed lika oändligt överlägsen människans små och futtiga strävanden som naturen är överlägsen konsten."

"Man skulle kunna säga att det naturliga urvalet dagligen och stundligen är sysselsatt med att världen över skärskåda envar förändring, också de obetydligaste, och förkasta vad ont och dåligt är, men bevara och addera samman det goda." "Varje utvald detalj prövas noga av naturen."

Naturen har till och med en röst, en tordönsstämma:

"Föröka er, förändra er, låt de starkaste överleva och de svagaste dö."

Det råder ingen större zebratvekan om att Darwin menar att vissa djur är bättre än andra (i stället för att som moderna biologer stanna vid åsikten att olika djur är bra på olika sätt). Han skriver om pungdjuren i Australien att de "på ett tämligen ömkligt sätt söker spela samma roller som våra rovdjur, idisslare och gnagare".

Gör de? Har de inte hittat en egen nisch?

En muskeldemon knuffar till Darwin i ryggen ibland. Det är då han överdriver inslaget av förintelse, konkurrens och död i naturen. Det var sådana inslag som senare uppskattades av fascismen. Författaren till Mein Kampf dreglade när han läste dem. Men det här ideologiska järninslaget i evolutionsteorin föregick faktiskt Darwin. Han hade tagit intryck av Robert Malthus, som förespråkade hårda tag mot de fattiga för att de inte skulle föröka sig för mycket.

Men egentligen var Darwin snarare, och nu menar jag inte att förolämpa eller raljera, en tjuren Ferdinand. Han gillar inte själv den här teoretiska överbetoningen av krig och död i naturen. Han måste till och med inskärpa den i sig som en dogm.

"Ingenting är väl lättare än att med läpparna bekänna sig till det faktum att det råder en ständig och allomfattande kamp för tillvaron, men samtidigt är det ytterligt svårt - i varje fall för min del - att alltid hålla den slutsatsen i minnet."

Det allra bästa avsnittet är det om myror. Entusiastisk empiri, en liten känga åt den avskyvärda vanan att hålla slavar (och det var egentligen inte myrorna den var avsedd för).

Biologi

Maja Lundgren