PÅ GRÄNSEN

JOAR TIBERG lyssnar till Byggmästars enmansorkester

"Det finns inget skönare än livet. Men det skönaste är att leva och dö", skrev Elmer Diktonius i debuten Min dikt. Raderna kunde stå som överskrift till Eva-Stina Byggmästars nya bok som utkommer i dag, jämnt

åttiofyra år senare, Knoppar blommor blad och grenar.

Häpna! står det på varannan sida i detta lilla häfte.

Lite olika har yngre poeter löst det faktum att metafordiktningen buklandat i nån övergödd sjö. Det var förvisso länge sedan, men det behövdes en medietränad och debattsugen person som Anna Hallberg för att frammana bilden av brott.

Eva-Stina Byggmästar tillhör de mindre konfrontationsinriktade som kuskar vidare med bagaget skavande: ett metaforknä, en nyenkel armbåge, Rilkes hårda dödsfrukt, ett taggigt björlingskt och, och så vidare. Byggmästar har upprättat en alldeles egen enmansorkester i den svenska poesin alltsedan den lekfulla Bo under ko (1997). Sprittande, mörkt belyst, hittar man hennes dikt till exempel:

"under marmorerade gröna blad / och moln av HALLÅ-HALLON."

Den harhjärtade människan hette förra boken. I den nya är haren inte flådd, men "omsluten". Hjärta, kropp, blad, frö har blivit ett, "en harsyra var ditt hjärta". Jaget går dubbeltydigt "i frö".

Som titeln antyder försiggår det ett omvänt växande, eller rättare ett pendlande, mellan blomning, sömn. Inte en re-

gredierad dikt, inte joller, men en sökning av gränsen.

Häftet är följdriktigt indelat i sju sviter. Inte årscykelns vinter och vår, inte upptining, här är det en ständig högsommar som frammanas, själva krönet, där växande och död möts. Men också kanten mellan natur och kultur, namngivning och paradisisk namnlöshet.

Ibland trillar jag ur denna bok. Blåbäret, på "poetiska skogspromenader" med "morkullefjäder i hatten", följer jag inte.

Och kanske är det meningen, även halvmissarna ska med, det är en del av projektet.

Knoppar blommor blad och grenar är en lätt bok i linje med Aase Bergs nyligen utkomna Uppland, dikter som vill upp.

En skillnad finns hos barnet, hos Berg ligger det utanför, i någon mening nedanför, betraktat. Här är diktjaget själv i pendling, mellan tvång och namnlöshetens frihet.

Där, på kanten, vandrar dikten i Byggmästars sjunde diktsamling, bedjande om att få sitta upp, men i nästa stund har den dragit sig tillbaka, till "en nästan ohörbar hundsång".

Det är inte smart och inte snyggt. Ofta är det riktigt osnyggt.

"looping i barnhjärtat ditt

ses ända till tjäll

där kujon trivs väl i kuling"

Jag vill kalla det radikalt.

Lyrik

Joar Tiberg