Fru J - ännu obesegrad

Pia Bergström läser en ambitiös bok om Elsie Johansson

I förordet till sin bok om Elsie Johansson, Att besegra fru J., skriver Anneli Jordahl att efter boken Klass - är du fin nog? ville hon "gå vidare med klassbegreppet, fortsätta brottas med det, undersöka folkhemmets beståndsdelar". Hon framhåller att boken inte är en traditionell författarbiografi utan en skildring av "ett författarskap och yrkesliv i samklang med folkhemmets framväxt".

Lite ovanligt är det nog att det inte är författarskapet i sig som ska undersökas utan författaren som ett slags klanginstrument, men låt gå, visst kan man hävda att Elsie Johanssons motiv är "folkhemmets beståndsdelar". Och visst får man ändå veta en del om hennes liv, men inte så mycket mer än det som redan finns öppet och naket uttryckt i hennes dikter och romaner.

Elsie Eriksson föddes i Fattigsverige, tog realen och gifte sig som sextonåring med ett bageribiträde (som sedermera blev chef för Skogaholms bageri i Uppsala). Fru Johansson, mor till ett barn, blev posttjänsteman och medelklass och debuterade med en diktsamling när hon var nästan femtio. Nu är hon skild och heltidsförfattare och bor i en ljus femrummare i nybyggda området Salabacke i Uppsala. På dörren står det Ord &Röst EJ AB. Efter framgångarna med den självbiografiskt inspirerade romansviten Glasfåglarna, Mosippan, Nancy och den senaste, äktenskapsromanen Näckrosträdet, har författaren inga ekonomiska bekymmer.

Elsie Johansson verkar, trots det skyddslösa i texterna, ha en stark privat integritet. Under ett antal i och för sig trevliga kaffestunder (intervjuoffret föredrar alltid stor latte och varm brioche!) försöker Jordahl få författaren att berätta om hur det "egentligen" var, och Jordahl samlar också ihop gamla ungdomsväninnor från Missionsförbundet (Elsie blev frälst som tioåring), och gamla kollegor från Posten. Men det blir mest försiktigt och allmänt tal om bönehuset som byns ungdomsgård och disco - det var där man träffades -och om hur bra det var att arbetarklassens kvinnor släpptes in (och internutbildades) i det strängt reglerade men statligt trygga Postverket, ännu i dag Sveriges största arbetsplats trots bantning och bolagisering.

Jordahl gör ambitiösa och lärorika utvikningar om Folkrörelse-Sverige, särskilt om frikyrkans viktiga roll när småfolket krävde demokrati och rättvisa, hon skriver om Lubbe Nordström och Gustav Möllers sociala reformer, om arbetarklassens "respektabilitetssträvan", om folkbildning och klassresor, en rejäl sådan gjorde ju Elsie Johansson, både som postexpeditör och författare.

Förvisso är eran då folkhemmet växer fram Elsie Johanssons tid, omständigheter som utgör stoffet till hennes verk. Just vanliga "obemärkta" människors villkor och känslor, särskilt de svåra som skam, ängslan och orealistisk längtan är hon ju en mästare på att klä i allvarsamma ord. Men säger dessa samlade folkhemsfakta så mycket mer än författarens egen lyhörda språkart gör? Mer om hennes konstnärliga egenart? Om varför just hon "besegrade Fru J", alltså vågade forma sin egen sanning. Tror inte det. Om Jordahl med sitt postfolkhemska arbetarursprung (f. 1960) brottats självständigare med TEXTEN hade "fenomenet" Elsie kunnat belysas också inifrån. Hennes verk handlar ju också om existentiella närmast klasslösa saker som mamma-dotter-förhållandet, vuxenblivande, sexualitet, åldrande. I mötet med författaren som person är Jordahl så hövisk och full av beundran att hon som subjektiv läsare och tolkare försvinner. Och Elsie Johansson förblir en stolt och ganska gåtfull dam.

Biografi

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)