När Dickens tröttnade på Andersen

MAGNUS RINGGREN läser Niklas Rådströms bok om mästarnas misslyckade möte

Mot den litterära storhet som alla tillerkänner H C Andersen kan man ställa hans inbilskhet och påflugenhet, hans klistriga sätt att söka upp allt och alla med autografboken under armen, hans bristande självinsikt vad gäller de egna verken. Det var romanerna och dramerna som han själv uppskattade och ville erövra världen med medan alla andra såg att genialiteten fanns i småstyckena, i äventyren. Jag tror inte att jag skulle tyckt om honom som person, jag blir aningen beklämd när jag läser om honom.

Charles Dickens var en världsman, en välordnad människa. Hans texter är realistiska och burleska, i mångt och mycket älskansvärda och tänkvärda men i botten djupt sentimentala. Oliver Twist är den sötsuraste roman jag vet. Jag har lite svårt också för Dickens.

Mitt personliga utgångsläge vid läsningen av Niklas Rådströms nya bok Gästen är alltså inte det bästa. Jag är djupt fördomsfull inför dess huvudpersoner. Men jag är förstås också skeptisk inför min egen ovilja. Vad har upphovsmännens mänskliga svagheter med texterna att göra? Just den frågan tycks dock inte bekymra Niklas Rådström. Han fläskar på med psykologiska analyser av de båda författarna så det skvätter om det. Men samtidigt är han kunnig, solidarisk med sina figurer, klok och meddelsam.

Jag vet fortfarande inte vilken sorts bok jag läst. Den innehåller alltför mycket essäistiskt stoff för att vara en roman, alltför många gestaltade scener för att vara en essä. Därtill är ju faktiskt författare inte mera intressanta som romanfigurer än andra människor, nåt som romanförfattare inte alltid inser. Men varför klaga? Det har blivit en ganska bra bok ändå.

När Andersen och Dickens möts 1857 står de båda på höjden av sin berömmelse och kreativitet. Båda är self-made-men, den framväxande borgerliga författarrollens främsta företrädare. Dickens är dock den bättre affärsmannen av de två. De har träffats förr, och de möts i glädje, förväntan och ömsesidig respekt. Men något går fel, allt blir fel.

Kommunikationen uteblir inte bara för att Andersen blott kan tala danska.

Det går bra i början med enstaka ord, teckenspråk och siluettklippning. Men efter några dagar vill Dickens inte se sin gäst mera. Andersen blir dock kvar en orimligt lång tid i huset innan han lommar i väg.

Det finns en gåta här, och Niklas Rådström vänder och vrider på den. Varför kan de två berömdheterna inte bryta igenom in till varandra? Kanske för att ingen av dem behöver den andre i sin marknadsföring. Det är ett av många tänkbara svar. Det utbroderade sociala livets plikter ställs mot den djupaste ensamhet och de mest hjärtskärande tillkortakommanden.

Niklas Rådströms prosa är så elegant att den nästan får kramp. Metaforerna sitter alltid där de ska, som diskreta men dyra smycken. Jag får intrycket av något gammaldags och lite överlastat, av borgerlighet innan den var kulturlös, när den ännu intresserade sig för ett par av sina främsta litterära representanter H C Andersen och Charles Dickens. Tanken är lite skrämmande, men Gästen borde ha skrivits för 70 år sedan när den ännu kunde fått en kvalificerad publik.

Berättelse

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)