Pappa, kärlek, avstånd

Maria Bergom Larsson läser Linn Ullmanns fjärde roman

Linn Ullmanns fjärde roman Ett välsignat barn handlar om Pappa. Och om sommaridyllen som rämnar. Pappa har hämtat drag av Ingmar Bergman och platsen av Fårö även om det i romanen heter Hammarsö. Men annars stämmer mycket. Nu säger Linn Ullmann i en intervju att det är Shakespeares Stormen och Prospero som varit förebilden till romanens fadersfigur Isak. Det är möjligt, men jag läser i alla fall Pappa i texten.

Tre systrar, Erika, Laura och Molly, reser en vintervecka från Oslo till sin gamla pappa, Isak åttiofyra år, som lever ett tillbakadraget liv på den lilla ön Hammarsö i Östersjön. Han är en världsberömd läkare och forskare och dessutom en stor kvinnokarl. Hans döttrar har alla olika mammor och olika uppväxt. Det som förenar dem är Isak och somrarna på Hammarsö. Och dessutom den sommaren då något förfärligt hände, något onämnbart.

Erika var fjorton år och Molly bara fem den sista sommaren. Sedan dess har de inte besökt sitt sommarparadis. Det har gått tjugofem år sedan de var där sist.

Nu vill de träffa Isak en sista gång innan han går bort. Han är själv långt ifrån entusiastisk och vill avvärja besöket. "Vi går bara runt och är hövliga mot varandra, och det är jävligt ansträngande i min ålder", säger han till Erika. Boken följer deras resa från Oslo där de bor genom Sverige till något som bra mycket påminner om Gotland.

Resan blir en resa lika mycket i tiden som i rummet. De färdas tillbaka i sina minnen. Linn Ullmann rör sig habilt mellan döttrarnas medelklassliv i Oslo och barndomens sommaridyll på Hammarsö.

Skildringen av misslyckade äktenskap och funderingar på uppbrott är ointresserad och blir detsamma för läsaren. Det är i återblickarna på barndomens somrar som det finns värme och intensitet. Isak är det vita kalkstenshusets kung och despot. När han ska arbeta tassar barnen tyst på tå. Geniet får inte störas. Då kan Isak komma utrusande som ett vrålande lejon och hota med förfärliga straff. Dessemellan är han solsken och de hänförande upptågens fader och vördas och älskas omåttligt av husets övriga invånare.

Isak hette huvudpersonen i Ingmar Bergmans femtiotalsfilm Smultronstället med den gamle Victor Sjöström i huvudrollen. Isak är läkare och professor på väg till sin jubelpromovering i Lund och filmen blir en resa tillbaka i tiden, en nedstigning i det förflutna där den gamle tvingas möta sitt eget liv i mindre vacker belysning. Kyla och hänsynslöshet har präglat hans möten med andra människor. Mot slutet av resan har han mognat.

Alltså: Linn Ullmann placerar Isak från Smultronstället i kalkstenshuset på Fårö. Det kan knappast vara något annat än en vink till Pappa själv. Se här nu är det din tur! Kanske också något av: Se mig, se hur vi hade det som barn medan du bara var Stor Filmskapare. Vi lämnades ensamma med vår grymma barndom medan de vuxna vände bort blicken.

Men Isak tycks också i sin ensamhet gå igenom något av samma nedstigning som Smultronställets huvudperson. I ett telefonsamtal med Erika säger han att han läser Swedenborg och förstått att den som lever länge gör det för att mogna. Han har insett att han aldrig brytt sig om andra människor. Han har varit likgiltig.

Intensiteten i Ett välsignat barn finns i Erikas minnen av den jämnåriga Ragnar och hur barnen på ön prövar hur långt de kan gå i sin mobbning av den som är annorlunda. Det är en intensiv och hemsk skildring och när katastrofen är ett faktum faller mycket av skulden för den tystnad och den ansvarslöshet som omger pojkens död tillbaka på de vuxna och inte minst på Isak som husets egocentriske patriark.

Det finns både kärlek och avståndstagande i porträttet av Isak. Jag kan komma på mig med att önska att dessa stora män som själva aldrig dragit sig för att lämna ut och utnyttja sin barndom och sina föräldrar skulle bli behandlade med litet mindre förståelse och mer naken uppriktighet av sina egna barn. Jag hade gärna läst en självbiografisk bok av Linn Ullmann om hennes uppväxt.

För svagheten med Ett välsignat barn är att hon inte kan bestämma sig för vilken berättelse hon vill berätta.

Roman

Maria Bergom Larsson (kultur@aftonbladet.se)