Ut, ut ur alla öppningar

helskärm

"Kaskadkräkningar, skenande diarréer." Allt ska ut, så snabbt som möjligt och ur alla möjliga öppningar. Kennet Klemets formulerar, troligen utan avsikt, en negativ för att inte säga pejorativ definition av sin poetik i de där orden. En mer positiv variant vore att tala om flöde, en ordström som kan dra med sig allt och alla, ett språk där allt ryms och allt får finnas.

Flödigt. Men lödigt?

Boken heter Accelerator och kommer ut i dag. Det är ingen hejd på dess fem långa dikter. Allt snabbare virvlar den runt sina språkbitar i centrifugen, skickar ut dem i alla riktningar. Det rör sig om ett slags måttlös romantik, den snygga romantikens skitiga baksida. Munarten verkar ha sina rötter i amerikansk beat-poesi och dess avläggare i spoken word. Allen Ginsberg sitter och ler/flinar - svårt att veta vilket - i nåt hörn av textvirveln. Sen finns förstås också rockens storsnackare i rotsystemet till denna sorts dikt.

Inte många kvinnor i sikte, inga skrivande kvinnor i alla fall, bara de som ska sättas på eller suga av. Det här är en grabbarnas poetiska lekplats, det utdragna melodiösa vrålets estetik. Dikternas jag verkar vara en puer aeternus i 41-årsåldern.

Några nyckelord: "intensiteten", "nu", "att frisläppas i sitt eget väsen". Går det inte kramp i sånt? Detta är prestationspoesi, vitnande fingrar runt ett försök att hålla fast närvaron i världen. Här finns inget djup, ingen förfluten tid att vila foten på. "Barndomen som en störning."

Kennet Klemets diktjag har ett hett begär efter det konkreta, det enskilda och ensartade. Allmänbegrepp finns inte - han är nominalist precis som de flesta samtida språkmaterialister. Dikterna är avsedda som ett slags "revolutionsmaskiner", men vad denna revolution skall uppnå och hur det ska ske är ovisst. Jag är mycket osäker på om de här dikterna finns till för att förbättra mina villkor, knappt ens poetens egna. De är till för att vara till, för att explodera, för att spy blod och konfetti.

"Sammanhang är en tvångstanke." Ett nu följs av nästa nu, ingenting får stanna upp och tänka. Accelerator är en ganska tröttsam bok, en bok som ställer sig alldeles för nära inpå och påstridigt talar om sin egen förträfflighet.

Lyrik

Magnus Ringgren