Hux flux – en ny Tolkien

Petter Lindgren gratulerar förstagångsläsarna

"Secker"? Herregud!

Men redan efter några sidor i den nya översättningen har jag börjat vänja mig, ungefär som man rätt snabbt vänjer sig vid ett nytt typsnitt i en dagstidning. "Bilbo Secker, herre till Säcks ände", det låter inte så dumt. Intrikat också att Seckrarna (släkten Bagger i den tidigare översättningen av Åke Ohlmarks) stavar sitt efternamn med e, trots att gårdsnamnet stavas med ä. En sådan där liten konstighet som skapar autenticitet och ger ett intryck av passerad historia och dolda konflikter, som när man åker genom samhället Älmsta i Roslagen och upptäcker att det här och där står Elmsta på skyltarna.

Säcks ände. Secker. Hur har översättaren Erik Andersson tänkt? "Bagger " hm " bag " påse, väska " hm " säck " SÄCK!" Ungefär så, skulle jag tro. Namnen på karaktärerna har överhuvudtaget blivit mer genomskinliga för en svensk läsare. Ohlmarks Barley Smörblomma, ägare av värdshuset i Bri, Stegrande ponnyn, heter numera Malte Smörblom, för att ta ett exempel. Enkelt och bra.

Inför kartan över Midgård på pärmens insida känner jag mig däremot som en gammal preussare inför namnet Kaliningrad (tidigare Königsberg). Många av de geografiska namnen är ändrade eller utbytta, namn på platser som jag fann motsvarigheter till i min egen närmiljö när jag som tolvåring första gången läste Sagan om ringen (nyöversättningen heter Ringens brödraskap). Strax utanför vår tomt löpte ett joggingspår och en bit bort längs spåret låg ett kärr, motsvarande Fylkes Myggvatten. Ännu lite längre bort försvann spåret in i en tät granskog, motsvarande Mörkmården, och där skogen glesnade syntes Dimmiga bergens blånande höjder (Kilsbergen i Närke). Nu har Mörkmården blivit Mörkveden (jämför Tiveden) och Myggvatten Myggvattna, vilket låter lite isländskt. Den tidigare anonymt klingande Vinfloden (ett avloppsdike) har givits det barrskogsbältesaktiga namnet Brännevin. ("Baranduin" skrev Tolkien själv på sin karta, och med tanke på författarens intresse för det nordiska är Andersson antagligen rätt ute med sin medljudande svenska variant.)

Under läsningen av de båda översättningarna märker jag att jag har lite svårt att separera från Ohlmarks nästan rart omständliga svenska. Jämför hans "De övriga gästerna befann sig alla i värdshusets stora sällskapsrum, själva gästgivaresalen", ur kapitlet På värdshuset Stegrande ponnyn, med Anderssons "Det var i värdshusets salong som alla satt". Visst blir man mer partysugen av Ohlmarks version, men Andersson ligger trots allt närmare originalets "The company was in the big common-room of the inn", och är för det mesta stramare och mer korrekt än Ohlmarks. Men finns det inte också något attraktivt och fantasieggande i det lite ålderdomligt och klumpigt formulerade?

I prosaskildringar inflikade verser och sånger behöver däremot ett stort mått av pregnans för att inte hoppas över av läsaren. Tolkien var ingen överdängare som poet och Ohlmarks arkaiserande och svullna verstolkningar gjorde inte saken bättre. Lotta Olsson har haft det otacksamma jobbet att översätta bokens ganska få verser som många lär hoppa över ändå, trots att hon gör det bra och energibesparande. Jämför bara följande passage, hämtad ur en sång som Frodo sjunger för gästerna på Stegrande ponnyn: (i Ohlmarks version) "Och stalldrängens katt, han blev full han med / och spelte på femsträngad fela. / Hans stråke lopp både opp och ned, / än skrikande högt, än lågt han gned - / nej, vad den katten kan spela!", och (i Lotta Olssons version) "Dess stalldräng har en rusig katt, / som filar på sin fela. / Hans stråke far åt alla håll, / den gnisslar högt, den smeks i moll. / Så kan den katten spela!."

Jag gissar ändå, trots förbättringarna i Anderssons och Olssons översättning, att många läsare i likhet med mig står under inflytande av en dunkel och tidigt i livet grundad lojalitet gentemot Åke Ohlmarks och hans version av The Fellow-ship of the Ring. Ohlmarks var ju inte vilken översättare som helst, utan en karismatisk och självutnämnd evangelist som till och med gjorde inbrott hos Tolkien för att komma över originalmanuskriptet till det oläsliga appendixet Silmarillion. Dylikt imponerar på en tolvåring och får eventuellt också den vuxne läsaren att överse med sådant som "på tapeten", "dråplig" och "hux flux", uttryck som nog lät mossiga redan när den första upplagan av Ohlmarks översättning gick till trycket 1959.

Obefläckade förstagångsläsare är däremot bara att gratulera till den nya versionen.

Roman

J R R Tolkien

RINGARNAS HERRE - RINGENS BRÖDRASKAP

Petter Lindgren