Krabbgång

JENNY TUNEDAL läser en gigant som blivit riktigt tråkig

Günter Grass är en gigant bland giganter. Han skriver om historiskt viktiga skeenden, om hur de små individerna påverkas av de störres viljor och visioner, han skriver om Tysklands historia, om det mest kanoniserade av krig - andra världskriget. Han skriver uttalat politiskt och har både prisats och råkat i så kallade blåsväder för det. Grass har varit förbannad på det tyska tigandet; om skuld, om vad som egentligen hände, om vilka tyskarna var förut, vilka de har blivit, under Hitler, under kommunismen, under nittonhundratalet. På sextiotalet skrev han mot detta tigande i Danzig-trilogin, den fantastiska, där debuten Blecktrumman, hans kanske allra gruvligaste, svartaste och mest helgjutna roman ingår.

Den nya boken, Krabbans gång, är den första Grass ger ut efter Nobelpriset 1999, och nu tar han upp trådarna från Danzig än en gång. Tulla Pokriefke, den lösaktiga, hundaktiga, unga flickan från bland annat Katt och råtta, är en av huvudpersonerna i den nya romanen. Grass placerar henne på ett icke-fiktivt fartyg, "Wilhelm Gustloff", där hon blir en av de få överlevande i en av världshistoriens största, men mest okända, förlisningar. Den 30 januari 1945, medan tusentals tyska flyktingar drunknar omkring henne efter att en rysk ubåt skjutit sönder "Wilhelm Gustloff", föder Tulla Pokriefke en son. Krabbans gång är sonens berättelse, om ett skepp, en katastrof, och ett katastrofalt förnekande - Tysklands och hans eget.

Tyskland har aldrig sörjt de som gick under i havet kring det sjunkande skeppet, eller i Dresden, eller vid vägkanterna på landsbygden, på flykt undan kriget. I Grass roman, liksom i verkligheten, har sorgen trängts undan av skulden, och finns nu som ett oläkt, slarvigt övertäckt sår för nynazisterna att öppna upp och suga blod och näring ur. Tulla Pokriefkes son upptäcker när han börjar efterforska omständigheterna kring "Wilhelm Gustloffs" undergång, att hans egen son skapat hemsidan med namnet blutzeuge, alltså "blodsvittne", där han, liksom i sin fars ställe, vittnar om fartygets skapelse och undergång, och om det tyska folkets lidande - i nynazismens tjänst.

Krabbans gång berättar om något angeläget, men är ingen angelägen text. Den rör sig likt en krabba, liksom åt sidan för att komma framåt, och det är inte lyckat. Berättandet gör berättelsen alldeles förunderligt tråkig. Kanske har Grass valt sin berättarteknik för att demonstrera hur svårt det är att föra historien in i nu, utan att den torkar och bleknar och bara känns grå. Kanske har han med tråkigheten som metod velat gestalta sin egen frustration över att fascismen bara fortsätter och fortsätter. Kanske har han bara blivit en riktigt tråkig gigant.

Roman

Jenny Tunedal