Konsten att klamra sig fast vid sin blick

Anders Paulrud läser Werup-samling

helskärm

Tidigt minne.

Slottsparken i Malmö, nittonhundrasjuttioett. Jacques Werup spelar jazz. Lite underligt mitt i proggrocken och hippietiden. Folk ligger på gräsmattorna och röker. Loj stämning. Sommar.

Plötsligt blåser Werup upp en blå ballong, spottar ut den och den störtar mot marken med ett kraxande blåsljud som får en att tänka på ett avantgardistiskt polskt saxsolo. Sen läser han en dikt ur sin nyutkomna första samling, Ett å" Två å" Tre å" Fyr!

Det är ett tag sedan, men redan då fanns det som fortfarande finns hos Werup; det pojkaktiga, det busiga, den nyfikna blicken, rytmen, improvisationen och allvaret. Det förbisedda allvaret.

Under det komiska och vemodiga som präglar estradören Werup finns ett plågsamt allvar där döden viskar sina frostiga ord i den levande människans oskyddade nacke. Döden och desillusionerna syns tydligt i de tjugo nya dikter som ingår i Hundra dikter, ett urval från fyra decennier som utkommer samma dag som poeten fyller sextio år:

Ringa de döda? Hellre än de levande? / Ja, de döda är alltid hemma och har / exemplariskt milda röster / för vårt sköra hem av ord.

Sorg och glädje. Sockerbetor och måne. Paris och Österlen. Dikter om det allra vanligaste och dikter om okända sfärer.

Han är ingen anpassling till litterära klimat, Werup, men han kan konsten att leva "klokt med sin ombytliga karaktär". Hans poetik, enkel och svår: Bekämpa likgiltigheten. Klamra dig fast vid din blick.

Grattis på födelsedagen, förresten.

Bonniers

Lyrik

Jacques Werup

Anders Paulrud