Kvalitet och idioti

Göran Hägg recenserar gymnasiets läromedel i religion

Kristi brud! Islamiska Jihad! Bushs ”korståg mot terrorism”!

Religionens betydelse i världspolitik och nyhetsflöde ökar - samtidigt som den undervärderas i svensk debatt och svensk skola.

Det ställer, givetvis, krav på de läroböcker som finns. I årets genomgång sätter GÖRAN HÄGG, litteraturdocent, författare och debattör, betyg på just läroböcker i religion. Han startade på gårdagens kultursidor med att helt avfärda böckerna för de första sex skolåren ("De kränker antingen trosfrid eller vetenskaplig anständighet, eller bådadera") och hittar både bra och dåliga böcker för årskurserna 7-9.

I dag handlar det om gymnasiets böcker - från gammal kvalitet som står sig till närmast eller helt obrukbara produkter. Och hur fungerar det med smygkyrkliga böcker som har fräckheten att öppet tro på sådant som Svenska kyrkan skäms för?

I gymnasieskolan fick religionsämnet starkare ställning än någonsin vid senaste reformen. Det gjordes till obligatoriskt "kärnämne" för alla ungdomar, från humanister och barnskötare till rörmokare och naturvetare. Antalet möjliga och omöjliga läroböcker är också stort.

Ämnet är uppdelat i A- och B-kurs. Men precis som i andra ämnen struntar de flesta författare i läroplanen och presenterar en bok för båda kurserna, eventuellt med en kortversion för dem som läser bara A-kursen. Förmodligen framsynt, eftersom det verkar som om det perversa kurssystemet efter ett antal års misslyckanden nu tycks vara på väg att skrotas och ersättas med normala linjeval.

Klassikern på området är Rodhe/Nylunds Religionskunskap (Almqvist & Wiksell). Senaste upplagan kom 2003. Den bygger på en äldre bok, som i sin tur byggde på den bok jag själv hade i gymnasiet på 60-talet, som i sin tur byggde på en som min pappa hade på 30-talet och som byggde på en bok från 1907! Kvalitet står sig!

Här svävas inte på målet beträffande dogmer och sakrament. Sikherna har fått mer utrymme sen sist, marxismen lite mindre. Och så vidare. Några nya bilder och bildtexter kan diskuteras. Men i grunden är den sig lik. Faktatät, pålitlig och urtråkig. Till den hör en förnämlig antologi med Nya studietexter i religionskunskap. I händerna på en kunnig lärare och debattglada elever fungerar båda säkert ännu lika bra som på patriarkernas tid.

Lite till åren är också Löwgren/Ahlberg/Rybergs Tro i tid och rum (Glee-rups). Jag tror jag undervärderade den då jag sist läste religionsböcker. Den är visserligen tunn, kompakt och tråkigt skriven. Men innehållet är förnämligt. Avsnittet om marxism är det mest klargörande i svensk skolboksindustri. Och det är den enda bok jag läst på svenska som vet att Koranen är skriven på rim, av typ "hjärta " smärta", "kamel " hel". (Det var, vilket dock inte framgår här, faktiskt av araberna som vi européer i och med islams utbredning lärde oss rimma på det viset. Utan Muhammed ingen Dante, ingen Fröding och inga Svensktoppslåtar!) En utmärkt uppslagsbok, som i klassrummet dock ställer stora krav på kunskaper och entusiasm hos läraren för att levandegöra stoffet.

Mycket traditionell, om än inte på samma höga nivå som dessa båda, är Olivestam/Thorsén/Westermarks Hela livet (Almqvist & Wiksell). En viss benägenhet att sväva på målet så fort kristna lärosatser kommer på tal och hellre uppehålla sig vid ceremonier och institutioner antyder att upphovspersonerna står Svenska kyrkan nära. Å andra sidan finns även här många goda detaljer, som en redogörelse för ursprunget till de samfund boken kallar "Invandrarkyrkor".

De utflykter i etik och "livsfrågor" som företas är korta och intetsägande. Kanske kunde man låtit bli att ge sig in på sådant man inte begriper om Marx och andra? Vad gäller ickekristen religion finns tänkvärda försök till jämförelse och vetenskaplig överblick. En relativt anständig bok, vars faktasamling ändå inte är helt tillräcklig för att ursäkta tråkigheten.

Emellertid har författarna senare gått till motsatt ytterlighet i en starkt bantad version för A-kurs, Religionskunskap A (Studentlitteratur). Tonen är uppsluppet infantil. Boken vanpryds av fula, "skojiga" teckningar. Att unga vuxna kan utsättas för detta är pinsamt. Mer innehållstomt kan det knappast bli. Man har släppt all kunskapsmässig anständighet. Allt förvanskas. Ingen gräns mellan sant och falskt finns. Bokens variant av tio Guds bud ("Guds rekommendationer förmedlade av Mose") lyder: "Ära Gud och följ hans bud. Lyd far och mor. Döda inte. Snatta inte. Ljug och fuska inte. Var inte avundsjuk på andra. Ha inte sex med vem som helst. Jobba inte utan umgås med familjen på helgerna!"

Jesus hade fina sociala idéer som även tagits upp av schysta typer som Martin Luther King i vår tid. Däremot får vi inte höra att han sagt något om nåd, uppståndelse och evigt liv. Som sagt, mycket nära Svenska kyrkan. "Ekosofi" är läran för dagen. Etikavsnittet är plötsligt ytterst abstrakt och helt obegripligt.

Ändå finns det något positivt i den cd-rom som medföljer. Här finns ett par vettiga texter av Bertrand Russell och Ingemar Hedenius bland en massa dynga. Och man har försökt utnyttja mediet genom filminslag. Men som läromedel är cd:n lika omöjlig som boken.

Ett liknande projekt, men på helt annan nivå, är Tre religioner i vår tid av Per och Stig Eklund (Ekelunds). Man har, vilket faktiskt inte är orimligt, koncentrerat sig på judendom, kristendom och islam. Det är en bok för den som med hjälp av djupa kunskaper om det förflutna vill förstå det som händer och kan hända i dagens värld.

Vissa sanningsproblem kring Gamla testamentet delar den med sämre konkurrenter. Men det som står är annars korrekt, utförligt och läsbart. Kyrko- och lärohistorien är föredömlig. Olika samfund, även katoliker och impopulära frikyrkor, får komma till tals på lika villkor. Man klargör skillnaden mellan de orientaliska kyrkor som många nya svenskar tillhör. Islams historia skildras utförligt. Bakgrunden till konflikten mellan sunni- och shiamuslimer och dylikt meddelas tydligt. De avslutande kapitel som anknyter till dagens konflikter i Mellanöstern är utmärkta.

Dessutom finns här en välfungerande cd-rom med trevliga bildspel från heliga platser och rundvandring i olika kyrkor, samt övningsmaterial. Visserligen är det väl ungefär som de bildband med ljudillustrationer många upplevt i skolan sedan ett halvsekel. Men det är lättåtkomligt och välgjort. Och fördomsfritt. Det vittnar om avsevärt civilkurage att även låta oss besöka den serbisk-ortodoxa kyrkan i Stockholm!

Den här boken skulle jag vilja att mina avkomlingar fick i skolan.

Modern, ambitiös och saklig är även Ola Björlins Livets kurs - stora boken (Bonniers). Den spänner dock över ett vidare fält - alla religioner plus moralfilosofi och diverse nyandlighet. Det blir förstås mycket kortare om allt och något träigare. Men som sagt ovanligt pålitligt i sin genre. De österländska kyrkorna särskiljs noga, lika shia- och sunnimuslimer. Boken har dessutom ett antologiavsnitt med religiösa och kvasireligiösa texter från Buddha och Koranen till Tranströmer och James Redfield. Man lyckas inte bara redogöra för sakrament och centrala kristna dogmer utan till och med förklara vad som gör dem viktiga. Naturligtvis får islams och andra religioners grundpelare samma behandling.

Den existerar även i en kortversion för A-kursen kallad Människan och tron (Bonniers), med samma grundfakta i annan ordning. I sin genre antagligen det bästa alternativet på marknaden.

Mindre tilltalande känns Religion och sammanhang av Börge Ring (Almqvist & Wiksell). Det är framför allt en övning i politisk korrekthet som rimligen är obrukbar i offentliga skolor. Det känns onödigt provocerande att i en lärobok i religion fotografera två lesbiska som i brudklänning kysser varandra vid altaret i en kyrka inför bilden av den korsfäste. Hur ska kristna invandrare reagera på denna provokation? Eller muslimer?

"Svenska kyrkan är den kyrka som tydligast öppnat sina portar för homosexuella", lyder texten. Man kan av detta och vagheten kring vad kristendomen går ut på ana att även denna bok tillkommit nära just Svenska kyrkan. Den gamla statskyrkan sägs vara så stor att den förtjänar sin "särställning". Men den har ändå "valt att fungera som en samtalspartner, mer än som förmedlare av fastslagna sanningar".

"Påvens inflytande" är däremot ett problem på sina håll. Livets ord är läskiga och "ifrågasätter årtusenden av bibelforskning". Även bokens författare verkar dock, låt vara i gott sällskap med de flesta kolleger, okunnig om sådan forskning. Redogörelsen för hur man blir katolskt helgon genom att "ha varit en ovanligt god kristen människa" är också felaktig. Inget om orientaliska kyrkor. Som fördjupning kring kristen tro i äldre tid hänvisas till Jan Guillous romaner om Arn och Jesus Christ Superstar.

Till boken hör emellertid även Religion och sammanhang - Antologin som är en fullt anständig samling läroskrifter från Bibeln, Koranen och Vedaböckerna till new age och Lars Ahlin. Läs den i

stället och kasta läroboken!

Lite bättre är Eriksson/Mattsson/Hedengrens Söka svar (Almqvist & Wiksell). En häftad lågprisbok med ton av statlig pedagogisk utredning. Där finns visserligen en bild ur den omstridda utställningen Ecce Homo, men i sig helt harmlös. Det mesta är lite otydligt. Man talar hellre om sätt att se på världen än vad religionerna påstår. Bitarna om marxism och feminism blir på det viset ännu luddigare än vanligt. Marx framställs som någon sorts smyg-andlig hippie han också. "Ekosofi" är inte oväntat allra bäst.

Uppdelad efter läroplanen i A-kursbok och B-kursbok är bara L G Alms Religionskunskap för gymnasiet (Natur och Kultur). I flera avseenden mycket traditionella häften. Textmassan är kompakt, värderingarna normalsvenska. På något sätt finns alltid Gud lite grann i såna här böcker. Det är budskapet i kapitlet Olika uppfattningar om Bibeln. Bibeln är inte Guds ord, men innehåller Guds ord, fast ingen kan bli riktigt klok på hur. Utom när det gäller kvinnosynen, där man kan vara bergsäker på att Gud är helt oskyldig till det sagda eller i varje fall inte menar det.

Lite på samma sätt anses världsliga tänkare ha blivit misstolkade. Egentligen menade inte Nietzsche vad man tror när man läser honom. "Ekosofi" är även här bäst. Nynazism och nyliberalism buntas ihop som vår tids onda rörelser. Inget gott sagt om Timbro, men nog är det väl ändå lite magstarkt i en bok för den allmänna skolan?

B-kursboken tjatar om samma ämnen på lite annan ledd.

Slutligen finns några rena A-kursböcker. Möt A-kursen i Religionskunskap av Tollstadius/Öberg/Bergström (Studentlitteratur) är ett tunt kompendium på mellanstadienivå. Författarna utgår från att den som läser endast A-kurs är obildbar. En mängd traditionella halvsanningar serveras i racerfart. Relief A Plus (många författare, Gleerups) är ett mer seriöst kompendium över saker som egentligen borde lärts i grundskolan. Tråkig men pålitlig i fakta och ärlig mot olika åskådningar. Westerberg/Linnér Tio frågor till livet - Teman för A-kursen i religionskunskap tacklar uppfattningen om A-kurs som hjälpklass på lite intressantare sätt. Här förväntas man studera olika problem som "Vad är en människa?" eller "Det goda och det onda" med hjälp av snuttar om olika religioners moraluppfattningar. Tyvärr får man en mycket otydlig bild av religionernas inställning i religiösa frågor.

Alla böcker, även de goda, har dessutom vissa genomgående problem, utöver de ovan diskuterade.

Främst är det Gamla testamentet. (Eller "Tanak" som det numera heter i skolan. Skaffar de propagandamaterial från israeliska ambassaden i stället för att läsa i Bibel 2000?) Allt utom skapelseberättelsen presenteras som historisk sanning. Utan ändrat tonfall går skildringen från Abraham, Mose och David vidare till judiskt gettoliv, förintelsen och staten Israels tillkomst.

Den vetenskapliga textforskningens teorier accepteras när det gäller just skapelseberättelsen, men ingen låtsas om samma teori vad gäller Abraham och Mose. Arkeologiska rön förtigs. Den spännande frågan om den judiska religionens verkliga ursprung och ålder ställs aldrig. Det är Svenska kyrkans ståndpunkt. Edens lustgård är en myt. Men av någon anledning finns Gud, lite grann, i Mosehistorien.

På motsatt sätt får de smygkyrkliga böckerna problem med folk som har fräckheten att öppet tro på sånt som Svenska kyrkan skäms för - synd, nåd, uppståndelse, evigt liv. Hinduer är lättare att hantera, även om uppfattningen om vad som verkligen står i deras heliga skrifter ofta är nästan lika vag som om innehållet i "Tanak".

Det blir framför allt absurt när religiösa dogmer och under ska behandlas på lika villkor ihop med vetenskap eller samhällsteorier.

De gamla trotjänarna Religionskunskap och Tro i tid och rum fungerar. Bland nyheter kan man, trots den gräsliga titeln, uppskatta Livets kurs, och rentav känna entusiasm för Tre religioner. Dem ska Ni kräva att Er skola använder i väntan på att riksdagen eller EU-kommissionen ingriper mot ämnet. Och de kommer sedan att fungera lika bra inom historia, geografi och litteratur där det hela egentligen hör hemma för skolans del. Gå i frid!

För 18:e året i rad recenserar Göran Hägg läroböcker i Aftonbladet.

Göran Hägg