Rädslan som utlöser kärleken

MARIA BERGOM LARSSON ser Bengt Ohlsson ersätta styrkan med besatthet

En roman med Gregorius på omslaget blir genast litterär. Det är oundvikligt. Pastor Gregorius är hämtad från Hjalmar Söderbergs berömda roman Doktor Glas (1905).

Det är våghalsigt, ja nästan dumdristigt att skriva om en roman av Hjalmar Söderberg. Det söderbergska språket är ojämförligt uttrycksfullt och avklarnat. Intrigen har dessutom blivit så utförligt analyserad och debatterad att man undrar om det inte blir en belastning. Men Bengt Ohlsson navigerar skickligt förbi dessa blindskär i sin nya roman.

Vem är Gregorius? Redan på första sidan i Doktor Glas får vi veta vilken vämjelig person denne pastor är. Här berättas en belysande anekdot om filosofen Schopenhauer. Denne sitter som vanligt ensam i ett hörn av sitt café. Dörren öppnas och in stiger en person med osympatiskt utseende. Schopenhauer betraktar honom med ett ansikte förvridet av vämjelse och fasa, rusar upp och börjar dunka mannen i huvudet med sin käpp. Anledningen var hans utseende!

På samma sätt väcker pastorn doktor Glas omedelbara antipati, ja äckel. Inte blir det bättre när han genom dennes hustru Helga får veta att pastorn varje natt våldtar henne under förevändning att det är hennes äktenskapliga plikt och Guds vilja. Han är så motbjudande att det i stort sett är en läkares plikt att döda honom!

I dag är det lätt att läsa Doktor Glas som ett sexualpolitiskt debattinlägg där våldtäkt, prostitution, kvinnans rätt till sin egen kropp och till och med kvinnlig rösträtt finns inbakade i intrigen. Söderberg var långt före sin tid. Det är inte underligt att romanen väckte mycket kluvna känslor när den kom ut, ja till och med avsky hos vissa delar av publiken.

I Bengt Ohlssons Gregorius är rollerna ombytta. Doktor Glas har reducerats till statist medan pastorn och hans otrogna hustru Helga står i centrum. Framför allt pastorn själv. Den avskyvärde ses inifrån och blir tragisk. Till och med de nattliga våldtäkterna får ett urskuldande skimmer över sig. Gregorius framträder med egen röst, salvelsefull, ensam och djupt kluven i sitt känsloliv.

Ett medelålders par kommer upp till pastorn för att begära skilsmässa. Han är professor i historia. I samtalet som följer visar det sig att mannen inte vill skiljas. Hustrun däremot anser att hennes man inte älskar henne tillräckligt, att förhållandet är dött. Han håller ett försvarstal över deras förhållande som är förankrat i det vardagliga utan stora åtbörder, utan väldiga känsloprestationer men byggt på vänskap och delade erfarenheter. Han säger sig inte tillhöra det lyckliga släkte som kan älska. Han har accepterat det.

Några veckor efter detta möte får pastorn identifiera en självmördare som skjutit sig på Observatoriekullen. Det är professorn. När han söker upp hustrun för att meddela henne dödsfallet får han veta att de varit lyckliga tiden efter samtalet hos pastorn och bestämt sig för att inte skiljas. Denna lycka tycktes vara själva orsaken till självmordet. Ingenting kan utlösa en sådan rädsla som kärlek. När den tycktes helt nära och gripbar tar han livet av sig.

Den kristna kärleksretoriken i pastorns inre monolog står mot det verkliga livets otillräcklighet. Pastorn dricker brunn i Porla och möter där en kvinna som han förälskar sig i. Hon ger upp sitt äktenskap och vill förenas med honom. Då slår rädslan till. Gregorius överger henne och återvänder till Stockholm och sitt kärlekslösa äktenskap.

I diskussionen om kärlekens väsen har Gregorius sin styrka, den vävs in i Bengt Ohlssons romanbygge som varpen i en väv, försvinner och återkommer med ett slags besatthet.

Till sist, varför är många av dagens romaner så tröttsamt omfångsrika? Ibland önskar jag att romanförfattarna hade lärt något av filmberättandets dramaturgi och med några drastiska short cuts förkortat sina manus och vunnit i koncentration.

Den osympatiske pastor Gregorius hade inte blivit mindre tragisk för det.

Roman

Maria Bergom Larsson