Skickligt utfört om rädslan för att bli tokig
I Daniel Yousefis roman ”Återkomster” söks förgäves både rötter och svar
Publicerad 2023-02-02
När pappa är tokig, riktigt jävla galen, och man själv känner sig likadan, hur gör man då? Vad gör det med en? Redan rädslan att tappa förståndet kan bidra till att man faktiskt gör det, eller åtminstone beter sig som om.
Detta genomsyrar hela Daniel Yousefis korta roman Återkomster.
Det är när bokens Daniel får veta att hans far, sedan länge inspärrad på institution, har dött som huvudpersonen börjar uttrycka sin egen fruktan, den han burit med sig länge men inte gärna delat med sig av.
Kanske har han ärvt vansinnet? Det som splittrade familjen och förstörde så mycket av hans barndom.
Alla är ju lite knäppa, försöker flickvännen Stina för att lugna, kanske mest sig själv. Daniel nöjer sig inte, utan reagerar genom att se till att galenskapen faktiskt syns och märks.
Han öppnar brev som hans pappa skickat och möts av utsagor om kontakter med FBI, faderns påståenden om att han är Adolf Hitlers son och vilda anklagelser om att socialsekreterare kidnappat hans fru.
Daniel försöker hitta en väg framåt: han söker upp sin mamma för första gången på många år, gör sig av med sina saker och tar in på hotell, lämnar Sverige och söker pappans rötter på den iranska landsbygden.
Någon frälsning, försoning eller ens harmoni tycks dock inte finnas.
Daniel Yousefi debuterade 2019 med Den åttonde kontinenten och nominerades då till Katapultpriset. En stilmässigt spretig, något ojämn bok som till slut blir djupt gripande. Intervjuerna med flyktingar på väg in i Europa och de krassa redogörelserna för det emellanåt hopplösa arbetet som volontär i flyktingläger kränger man inte av sig oberörd.
Återkomster skiljer sig väsentligt från debuten men när det sakliga språket – ”Teheran var varmt”, ”Nyheterna sa inget särskilt”, ”Byggnaden var vit” – möter en orimlig värld, en tillvaro i total upplösning, känner jag igen författarens uttryck. Och jag tycker om det.
Det är skickligt utfört, språket håller ihop texten och historien, även när jag inte vet om det som sker faktiskt sker eller bara äger rum i Daniels huvud. Yousefi skriver varken inkännande eller inställsamt men avståndet till läsaren blir gestaltande och gräver en vallgrav mellan den normala och den som slutat funka i världen.
Kanske finns här något att lära om psykisk ohälsa, men detta är snarare ett intressant försök att undersöka fruktan: hur den tar sig uttryck, vad den gör med människor och hur den rinner in i och förändrar relationer.
Ett visst motstånd inledningsvis, anslaget kändes alltför odramatiskt, förbyts snart till en vilja att läsa mer och längre om pappan, sonen och det stadigt växande avståndet till verkligheten. ”Jag är väldigt rädd för att bli galen”, säger Daniel i boken. Som läsare delar man den oron.