Författaren har mycket roligare än läsaren
Hans Gunnarssons nya roman kan bli för mycket – men han fångar allt det storslagna med människan
Publicerad 2023-01-24
Hans Gunnarssons nya Död mans skugga ska vara den avslutande delen av romanerna som inleddes med All inclusive (vilken också markerade hans bredare genombrott), och därefter Nattsida. Jag önskar att det var ett faktum som underlättade beskrivningen av denna märkliga trilogi, om det ens är rätt benämning. Tyvärr är det tvärtom. Snarare hade man utan problem kunnat ägna alla tecken till förfogande åt att försöka sammanfatta hur saker hänger ihop. Och det går ju inte.
I All inclusive möter vi CG Göransson, en författare som reser till Guadeloupe för att konfrontera skrivkrampen. I Nattsida heter berättaren Per Boman, vars halvbror har dött, och i efterdyningarna av det mystiska dödsfallet sugs Per in i en allt dunklare version av verkligheten.
Död mans skugga är mer eller mindre en sammanslagning av ovanstående intriger. Bekanta teman och karaktärer är närvarande, det har bara flyttats fram ett snäpp. Denna gång är det ytterligare en krisande medelålders författare som träffar Per Boman på psyket. När folk återigen börjar dö till höger och vänster anar författaren att en berättelse finns att nosa upp och alla vägar leder, av någon anledning, till CG som är spårlöst försvunnen.
Hälften hade kunnat vara utmattande nog. Men som vanligt räddas Gunnarsson av språket. Det är inbjudande, roligt och med ett konstant lurigt leende. Som att få en plats bredvid rätt person vid lägerelden: ”Sätt dig här nu, så ska du få höra en riktigt sjuk historia. Skit i vad som är sant och inte.” Man hänger gärna med på resan. Stilistiken har en avväpnande effekt, lyckas förmedla att allt är på blodigt allvar och samtidigt en simpel skröna.
Språket kan täcka över mycket, men inte allt. Sidospåren inkluderar exempelvis transkriberade intervjuer som huvudpersonen gör som research om CG. Ett typexempel på sådant som en redaktör vill, om inte stryka helt, så åtminstone korta. Vilket säkert också föreslagits – något säger mig att Gunnarsson är en ganska envis författare. Han har alltid varit bra på att låta en kör av röster komma till tals och fördjupa intrigen. Var CG en pedagogisk och kompetent skrivlärare eller en alkoholiserad kåtbock? Det beror på vilken av eleverna du frågar. Ungefär som i riktiga livet.
Men det blir helt enkelt för mycket, av allt. Framför allt för mycket plot. Stephen King-syndromet, skulle man kunna kalla det: Upptakten är omsorgsfull och spännande. Tills det dyker upp parallella universum och globala pyramidspel med barn som besitter övernaturliga förmågor. Och någonstans där blir det tydligt att författaren har mycket roligare än läsaren.
Särskilt nyskapande är det knappast. Den åldrande författaren med skrivkramp, konservativ litteratursyn och en tendens till depressioner och överkonsumtion av alkohol. Inte heller förtjusningen i Tennstopiga miljöer i allmänhet eller Klas Östergren i synnerhet. Å andra sidan är det nog ingen som begär att hjulet ska uppfinnas på nytt här. Jag läser gärna om Gunnarssons excentriska kulturarbetare, eftersom siktet så tydligt är inställt på just människorna. Deras litenhet, och allt det storslagna som ryms däremellan.