Mörkrets makter

Petter Lindgren om gotikens gamla och nya gåtor

”O state of living death! What dreadful stillness!” kvider Adeline i Ann Radcliffes skräckroman The Romance of the Forest från 1791.

Synd att jag inte läste Ann Radcliffe i början av åttiotalet, när gothrocken slog igenom i Örebros undre musikvärld. O STATE OF LIVING DEATH... Vilken låt det hade blivit!

Gothrocken, eller postpunken som man sa på den tiden, med band som Bauhaus och Christian Death, influerade mitt eget The Incinerators (krematorieugnarna). Det skulle vara tungt och suggestivt, litterärt influerade texter om död och mörker, gitarreffekterna som gällde var chorus och delay, färgglada och hopplöst brusiga små boxar från Boss och Roland.

O STATE OF LIVING DEATH... Vi såg väl inte ut som Bela Lugosi precis, men hade gärna velat.

Och nu har de gamla gothpunkarna blivit medelålders och börjat skriva avhandlingar om gotisk litteratur. Som Mattias Fyhr, filosofie doktor i ämnet och nyligen utkommen med avhandlingen De mörka labyrinterna – Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel.

Begreppet gotik (gotico) uppstod i renässansens Italien som en nedsättande karaktäristik av medeltidens konst och arkitektur, vilken man uppfattade som alltför tysk.

Som genrebeteckning är begreppet yngre, myntat av Horace Walpole som 1764 gav ut skräckromanen The Castle of Otranto – A Gothic Tale, ett hopkok av sådant som ansågs anknyta till medeltiden, Ossians sånger, spetsbågearkitektur, bokstavsmystik, död och förruttnelse. Walpole fick många efterföljare, som Anne Radcliffe (och jag själv), och miljön i The Castle of Otranto blev stilbildande: medeltida slott, gravkors, fullmånens ritt mellan tunna moln.

Det är utifrån denna romangenre som Mattias Fyhr definierar sitt eget gotikbegrepp, som mer än att grunda sig på stilistisk rekvisita som den ovannämnda grundar sig på den hamletlika melankoli som genomfar böckernas huvudpersoner.

Noggrant beskrivs den litterära gotikens förgreningar inom andra konstarter. Sitt ”modernaste” uttryck har stilen kanske i dataspel som Quake, där man måste se upp för Shub-Niggurath som lurar under spetsbågevalven, ett monster hämtat ur 1900-talsgotikern HP Lovecrafts böcker. Också serier, musik och inte minst film behandlas av Fyhr, som dock intresserar sig mest för litteratur. Avhandlingens huvudnummer är kapitlen om fyra yngre svenska författare som enligt Fyhr påverkats av den gotiska traditionen: Inger Edelfeldt, Mare Kandre, Per Hagman och Alexander Ahndoril.

Hos Kandre (med ett förflutet som sångerska i de svartsynta banden Ruhr, Kramp och Global Infantilists) är miljön realistiskt skildrad, menar Fyhr, medan huvudpersonernas upplevelse av miljön är gotisk. Traditionen framhävs via deras psyken.

Helhjärtat gotisk är däremot Alexander Ahndoril i romanen Jaromir (1995) som inleds med en stilenlig färd i vagn till ett ödsligt slott, ”infruset i stilla solljus”. Berättarens upplevelse av verkligheten som en tyda, ett tecken syftande bortom sig självt, har enligt Fyhr sin främsta undertext i Gustav Meyrinks kabbalistiska och underbart paranoida roman Golem (på svenska 1916).

Det finns många trådar att följa i Mattias Fyhrs labyrintiska bok, som i sin ofta kuriösa detaljrikedom mer liknar en krönikeskrivning än ett akademiskt arbete. Att Fyhr då och då återvänder tomhänt ur någon blindgång gör inte så mycket. Han skriver bra och är en inspirerande kartritare.

Möjligen kan boken vara ytterligare en antydan om att gotiken skulle vara på väg tillbaka. Världsläget påminner om det som rådde under det tidiga åttiotalet, då man mest gick och väntade på att få en neutronbomb i huvudet. Kanske kan en skön skräckis vara en lämplig sublimeringsform också för dagens ångest.

Den holländska trendgurun Li Edelkoort höll häromveckan ett föredrag i Stockholm där hon menade att sommaren 2005 blir ”gotisk”. Då kommer vi alla att gå omkring med klolika naglar, draperade i rött och svart och överhängda med ockult tingeltangel. Skräckelartisten Marilyn Manson framhölls som exempel.

Och hur skulle det kunna bli annorlunda? De flesta med inflytande i designbranschen – formgivare, uppköpare, redaktörer, stylister – gör ju som Edelkoort säger.

Själv föreslår jag läsning av Stagnelius.

Petter Lindgren