En blodig historia - och vi bär alla ansvaret

I sin debutbok Skymningsmarker, som nu äntligen översatts till svenska, tar J M Coetzee ett kniptångsgrepp på den västerländska imperialismen: den amerikanska i Vietnam på 1960-talet och den holländska (eller boerska) i Sydafrika på 1700-talet.

Boken består av två helt fristående historier, där själva temat är vad som förenar: förnedring och exploatering. I berättelsen Vietnamprojektet sitter en tjänsteman i den amerikanska förvaltningen (vars chef heter Coetzee) med uppgift att utarbeta en analys av hur kriget ska kunna vinnas. Ju mer han tränger in i frågan, desto mer problematisk blir den. Till slut uppstår rena härdsmältan i hjärnan, han går alltför långt i sina förslag och avpolletteras. Galenskapen går sedan ut över närstående.

Den berättelsen är lätt att följa i alla sina absurda vindlingar. Knepigare är det med den andra, Jacobus Coetzees berättelse, där vi möter en farmare i Kaplandet som inte skyr några medel i jakten på rikedom, främst elfenben. Där har Coetzee byggt ut grundhistorien med olika överbyggnader som tycks mig onödiga, i slutänden en rapport till det politiska sekretariatet för Godahoppsudden om det berättigade i en operation med det ena övergreppet råare och blodigare än det andra. Man behöver knappast upplysas om att förtryck av den svarta urbefolkningen var sanktionerat uppifrån; hela systemet byggde på det i över 200 år.

Man kan läsa den berättelsen som en otäck variant på barndomens indianböcker, där "rödingarna" (som det hette) var sluga och grymma och måste tillintetgöras. Här är vissa stammar, som hottentotterna, glada och grymma och måste utplånas, allt enligt en västerländsk, kolonialistisk kanon.

Coetzee har ett vidunderligt, aldrig förutsägbart språk, men lättillgänglig är han inte. Det vore fel att kalla honom satiriker. Han blinkar aldrig införstående till läsaren med en ironisk glimt i ögat.

I det sydafrikanska bidraget förmedlar han rakt av gängse värderingar i dess råaste form, i full tilltro till läsarens intellektuella och emotionella beredskap.

Att två av berättelsernas minst sagt föga charmerande personer bär hans eget efternamn kan om man så vill tolkas symboliskt: att vi alla i vår kultur bär ansvar för vad som skett. Samtidigt är spannet mellan sant och falskt, mellan en tids övertygelse och en annan tids givetvis också bärare av fördomar och förutfattade meningar. Tiden står aldrig still, inte tänkandet, inte moralen - om man inte förutsätter en Gud med domarklubban på den yttersta dagen.

Det är i detta värderingarnas gränsland, detta skymningsland Coetzees två berättelser befinner sig, vilket redan bokens titel anspelar på. De är inte uppmuntrande, inte optimistiska. Alla minst det senare. Jag antar att där finns en tanke.

Berättelser

Gunder Andersson