Livet fortsätter - längre än väntat

CAMILLA HAMMARSTRÖM läser den sene Miosz

helskärm

Den gamle lagerkrönte diktaren gör bokslut över livet och poesin. Han hinner göra det åtskilliga gånger, för livet fortsätter hela tiden längre än väntat. Så kan man beskriva Czesaw Mioszs diktning under de senaste decennierna. En allt större skyddslöshet; och en försoning som samsas med det självkritiska ifrågasättandet av skapandets bevekelsegrunder. Var allt bara en grandios dans, en narcissistisk spegellek? Varför lät Gud hans diktardrömmar uppfyllas så över all måtta? För att visa på egoismens oskälighet?

Jag tycker om den sene Miosz. Åldrandets sårbarhet ger hans poesi en djupare känslomässig resonansbotten. Dikten har gynnats av hans svaghet.

Anders Bodegård har nu översatt samlingen DET från 2000. Czesaw Miosz gick bort sommaren 2004. Han diktade in i det sista och hann ge ut ytterligare en diktsamling, Druga Przestrzen (Andra rummet) 2002. Det är bara att hoppas på att även den kommer i svensk språkdräkt så småningom.

För en diktare som hela sitt liv begärligt slukat alla intryck måste det vara tungt när sinnena börjar förlora sin skärpa. Men Czesaw Miosz hatar självömkan. Hela författarskapet är en vägran att duka under för de inre demonerna. Inte bara för att han inte har råd att förtvivla - det är helt enkelt moraliskt tvivelaktigt att utsätta medmänniskan (läsaren) för ett mörker som riskerar att ta ifrån henne allt hopp.

Men också den övertygelsen blir utsatt för prövning. Kanske var det exilförfattarens rotlöshet som gjorde honom så ängslig för det allra svåraste. Var det för att han så länge var tvungen att bära sin historia i resväskor som han inte kunde släppa taget?

Rädslan för DET som han hållit ifrån sig hela livet, visar sig i själva verket vara den brinnande punkt hans poesi kretsat kring som en måne:

"För att äntligen kunna säga vad som sitter fast i mig. / Ropa ut: hör på, jag har ljugit för er / och påstått att det inte fanns i mig / när DET finns där ständigt, dag och natt. / Fast just tack vare det / kunde jag beskriva era eldfängda städer, / era kortvariga romanser och söndervittrande förströelser, / örhängena, speglarna, de nedhasade axelbanden, / scenerna i sängkammare och på slagfält."

DET har varit som de negativa avtrycken i gjutformen. Omöjliga att avläsa innan metallen hällts ner i dess hölje, men avgörande för det storslagna i hans konst.

Lyrik

Camilla Hammarström