Hur sköter man en 60-talist?

Pelle Andersson läser Douglas Couplands bruksanvisning om livet efter gud

Rakt in i Columbine-massakern. In under bordet i matsalen medan galningarna skjuter. Det är där Douglas Coupland placerar mig i inledningen av nya boken Hej Nostradamus! (i utmärkt översättning av Jessika Gedin). Och det är en närmast chockartad upplevelse att läsa om något så grymt beskrivet med Couplands lätta stil.

När Coupland förut tagit sig an sin generations stora frågor (Girlfriend in a coma) eller brist på sådana (Microslavar) så har språket liksom burit problemen, fungerat som illustration.

Den språkliga elegansen, den lätta ironin, listorna, prylarna, allt har varit ett gjutet 60-talist-kit för oss som irrar i den osorterade informationens hav - men i Hej Nostradamus! får tyngden kämpa med lättheten som en skeppsbruten som försöker ta sig upp på en trilskande luftmadrass.

Man försöker, försöker igen.

Det paradoxala hos Coupland är att han lyckas använda denna paradox för att visa på några centrala problem: Finns det något verkligt? Är inte också en tro bara en stilfetisch? Och var blev de vuxna av? Kan vi bli det själva rentav? Var ska vi vända oss i livet efter gud, helt enkelt?

Det märkvärdiga är hur han gör detta. Han hade kunnat välja att se allt utifrån - ha en allsmäktig berättare - men gudar är inget för Coupland. Han vet att vi bara har oss själva. Därför börjar boken med att Cheryl berättar om sitt liv fram till den ödesdigra massakern, där hon också dör. Hon har ett förhållande med Jason, en av hjältarna under massakern men anklagad för att ha varit inblandad. Han berättar den andra historien. Tredje delen handlar om hans fru Heather, och mest om hennes liv efter att Jason försvunnit. Sist kommer Jasons religiöse far, Reg, till tals.

Det är ett effektivt sätt att berätta historien om massakern, men också berätta historien om allas våra liv: en kedja av röster berättar om tomma liv, rädsla och vanmakt. Vi lever ju alla i en accelererande galenskap - där vi griper efter vad som helst som kan fungera som roder.

Coupland lyckas både sträcka ut och komprimera tiden genom att låta huvudpersonerna på olika sätt skriva ned sina historier i ett slags presens med ständiga tillbakablickar.

Tidsförskjutningarna skapar en akut känsla av att vi lever i ett ständigt efter - tanken på vad vi kunde ha gjort, vad vi borde ha gjort, släpper aldrig läsaren. Precis som det aldrig släpper Cheryl, Jason, Heather och Reg - inte bara för att de förhåller sig till massakern som västerlandet förhåller sig till Auschwitz (vad är möjligt efter Förintelsen?), utan för att det i deras liv finns enastående mycket de borde gjort, sagt eller låtit bli, både före och efter massakern.

Det var länge sedan jag läste en bok där första meningen är så avgörande och så exakt griper bokens hela idé, det är också därför jag citerar den först nu:

"Jag tror att det som särskiljer människorna från allt annat - spagetti, kollegieblock, djuphavsdjur, edelweiss och Mount McKinley - är det faktum att endast människan har förmåga att i varje givet ögonblick begå alla synder som finns."

Det här är alltså ingen roman för den som hoppas på försoning och lyckliga slut. Däremot är det en bok som tvingar läsaren till sista sidan, den är oemotståndlig på grund av idéinnehåll, språklig ekvilibristik och lätthet. En generationsroman för 60-talisterna och en bruksanvisning åt våra barn.

När man sitter där, i slutet, med Reg och hans hopp, kan man tro att Jason ska komma tillbaka som en ny Jesus. Men samtidigt: Vad talar för det? När tron bara är en extra försäkring.

Hej Nostradamus! slutar på så sätt som den börjar; i en värld utan gud. Men med en uppmaning om att gud måste återuppfinnas, tros fram på nytt, och då inte som en fetisch, utan som en tro. På riktigt.

Roman

Douglas Coupland

HEJ NOSTRADAMUS!

Pelle Andersson