...och här är hans liv

Claes Wahlin läser en svåröverträffad biografi

Det är en smula synd att just Harold Blooms Shakespeare-bok, The Invention of the Human, har fått ett sådant genomslag i Sverige. Litteraturen om barden från Stratford är omfattande, och mycket gott kan sägas om Bloom, men någon expert på Shakespeare är han inte.

Det lär publiceras en bok eller artikel om Shakespeare runt om på jorden var tjugonde minut, så någon överblick är inte möjlig. Likväl utkristalliserar sig vissa verk ur denna oändliga mängd, och blir för en tid betraktade som ett slags standardverk. De senaste åren har exempelvis frambringat Andrew Gurrs närmast oundgängliga The Shakespearean Stage, 1574-1632 (3:e upplagan 1992) respektive Playgoing in Shakespeare"s London (3:e upplagan 2004), två verk som detaljerat undersöker den elisabetanska teatern och den över tid sakta förändrade publiksmaken.

Frank Kermodes Shakespeare"s Language (2000) är en välskriven redogörelse för hur Shakespeare utvecklar sitt (och engelskans) språk genom de olika pjäserna. Stephen Greenblatt, nyhistorikernas okrönte konung, har i en rad uppsatser och i boken Hamlet in Purgatory (2001, recenserad av undertecknad i Aftonbladet 2 juli 2002) vartefter fokuserat sina renässansstudier till just Shakespeare.

Både Kermode och Greenblatt har i år kommit ut med böcker om Shakespeare. Kermode med en behändig liten vägvisare på knappa 180 sidor i oktavformat, The Age of Shakespeare, och Greenblatt med en omfattande biografi, Will in the World, på 400 sidor. Om Kermodes bok tjänar som en utmärkt ingång för den i epoken mindre bevandrade, så har Greenblatt skrivit en bok som lär utgöra standardbiografin för lång tid framåt.

Litterära biografier går ju ut på att berätta vad författaren sysslade med när han inte skrev. Men trots att man inte vet mycket om människan Shakespeare, har detta inte hindrat biograferna. Såväl Samuel Schoenbaums William Shakespeare: A Documentary Life (1975) och Parc Honans Shakespeare: A Life (1998), som Katherine Duncan-Jones Ungentle Shakespeare (2001), är alla utmärkta. Man vet mycket om tiden, något som exempelvis Honan utnyttjar med framgång.

Shakespeare nämns förvisso i en rad källor, dessvärre av inte alltför upphetsande slag, som köpebrev, stämningsansökningar eller listor över utebliven skatteinbetalning. I hans biografi finns ett antal berömda krux, de försvunna åren, mitten av 1580-talet då han ännu fanns i Stratford till början av 1590-talet då han dyker upp i London, hans strävan efter att kunna kalla sig "gentleman" och erhålla en vapensköld, sonetternas unge man och mörka dam, eller hans snålhet mot hustrun Anne Hathaway i sitt testamente.

Varje biografi är således fylld av "kanske", "möjligen" och "förmodligen", kvalificerade gissningar kring vilka det sällan råder konsensus, även om vissa dominerar i olika tider. Greenblatts styrka erinrar om Honans, men då utifrån den speciella nyhistoriska metoden att läsa texter genom olika sociala kraftfält (social energy). Således kan han försiktigt närma sig Hamlet och där finna Shakespeares egen sorg över sin några år tidigare förlorade son Hamnet, han kan se Kung Lear som ett uttryck för tidens högst reella osäkerhet inför ålderdomen (det var vanligt att föräldrar skrev över sina tillgångar på sina barn, med ett slags avtal om att bli försörjda intill döden) eller Macbeths alla häxor och profetior som ett sätt att behaga kung James, vars intresse för sådana fenomen till och med resulterade i en skrift.

Mest intressant här är kanske hur Greenblatt ser hur Shakespeare i och med Hamlet lär sig att subtrahera. En jämförelse med kända källor till pjäser som Othello visar att Shakespeare höljer Iagos motivation i dunkel, för att därmed skapa ett slags hål i texten som allt sedan dess aldrig kan ges en slutgiltig tolkning.

Men här finns också exposéer över det framväxande teaterlandskapet, hur de tidiga komedierna (förvisso tillsammans med pjäser av Marlowe och andra så kallade university wits, akademiskt bildade dramatiker) fortfarande bär med sig spår av moraliteter och andra didaktiska teaterstycken. Eller kampen mot staden Londons ofta förekommande tveksamheter mot teatern, denna smutsiga verksamhet som uppmuntrade allt från prostitution till revolution. De stora utomhusteatrarna låg utanför stadsmurarna, sida vid sida med bordeller, björnhetsningsarenor och spetälskesjukhus, i det som kallades the liberties, och således utanför stadens jurisdiktion.

Greenblatts styrka kan möjligen också visa sig vara hans kritikers mål. Sättet att läsa litterära texter som i viss mån genomskinliga förutsätter att det sociala kraftfältet är det för texten relevanta. Frågan om hur en elisabetansk författare sedan förhöll sig till detta, medvetet som omedvetet, kan heller knappast besvaras utan reservationer. Men tack vare Greenblatts redogörelser för avvikande uppfattningar, liksom en generös hållning till andra forskare, lär likväl denna ytterst välskrivna biografi bli svår att överträffa. Och efter avslutad läsning, för den som trodde annorlunda, är det bara att i åtminstone en sak hålla med Bloom, Greenblatts (tillika min) gamle lärare: Shakespeare är oändligt fascinerande.

Jonathan Cape

Biografi

Claes Wahlin