Anki skrev bok om dotterns död

"Lina blev bra nio år - jag var rädd vi skulle glömma"

VALLENTUNA

Lina dog i leukemi. Hon sov. Hon höll sin mamma i handen.

Lina blev nio år.

- Du är aldrig så nära livet, som då du är nära döden, säger mamma Anki W Karlsson, 36.

I boken "Det är ju cancer" beskriver hon dotterns 2,5 år långa kamp mot döden.

helskärm

Boken kommer ut på måndag och har en undertitel: Om att fylla vår dotters dagar med liv.

För mitt i kampen - mellan benmärgstransplantation och blodbyten, mellan hopp och förtvivlan - fanns hela tiden ett litet liv att fylla.

-Det var Lina som höll modet uppe i familjen. Mådde Lina minsta lilla bra, då var det bra, liksom, säger Anki W Karlsson.

Lina var sju år när läkarna upptäckte leukemin, blodcancern. Hon hade varit förkyld, hostat och haft feber, till och från i veckor. Blodprovet visade att hon hade ont om röda blodkroppar. På S:t Görans sjukhus i Stockholm fick föräldrarna beskedet:

- Er dotter har troligtvis leukemi.

"Det är ju cancer"

Anki W Karlsson minns exakt de första ord hon sa till sin man Linus, och som gett boken dess titel: "Det är ju cancer."

- Jag blev hysterisk, grät och tänkte att det kan det inte vara.

Cancerbeskedet följdes av månadslånga behandlingar med blodbyten och cellgift. När det såg ut som att Lina besegrat sin cancer kom bakslagen.

I tre omgångar under två och ett halvt år kämpade Lina, mamma Anki, pappa Linus, lillebror Lucas och lillasyster Alice mot döden.

Somnade in

Till slut segrade sjukdomen och Lina somnade in med sin hand i mors hand.

- Vi tänkte aldrig att hon skulle dö. Vi trodde inte det. Även om läkarna till slut sa att hon skulle dö i leukemi, så kunde det inte ske. Hur skulle det gå till? säger mamma Anki.

Boken skrev hon först för sin egen skull och för Linas småsyskon.

- Jag var rädd att glömma. Jag var rädd att barnen skulle glömma. Lucas var fyra när Lina blev sjuk. Alice bara två. Jag vill att de en gång ska kunna läsa om sin egen barndom. Den var inte lätt.

Livsglädje

Men med boken vill hon inte bara berätta hur det var. Hon vill också förmedla den livsglädje som fanns i Lina fram till sista morgonen.

- Man väljer. Lina lärde oss att antingen lever vi med livet - eller mot det.

- Det går inte att lägga sig ner och dö.

Därför gjorde familjen, släkt och vänner, allt för att uppfylla Linas önskningar. Hon fick små saker, de reste runt i Sverige.

- Det gav henne något roligt att se fram mot och det blev vårt sätt att hantera det obegripliga. Det lärde oss leva här och nu, säger Anki W Karlsson.

Petter Ovander