Fel, fel – och ändå så rätt

MAGNUS WILLIAM-OLSSON ser en modig litteraturvetare mucka gräl om konkretismen

Poesins nitton- och tjugohundratalshistoria präglas generellt sett av självreflexivitet. I de nya teknologiska och mediala verkligheter som moderniteten och postmoderniteten i snabb takt frambragt och frambringar finner sig poeten tvungen att ständigt definiera om sina uttryck och bevekelsegrunder. Fonografen, filmen, skrivmaskinen, stencilapparaten, flerkanalsbandspelaren, ordbehandlaren, tv, pc, html och sms är bara tecknen för några av de tekniker som gripit in i poetens arbete. Ett snabbt svep över min egen tjugofemåriga teknikutveckling kastar upp rader av mer eller mindre rörande bilder. Den gamla Buchla-synthesizern på Fylkingen i början av åttiotalet där vi unga post-post-avantgardister stod och slumpgenererade. Den elektroniska skrivmaskinen med display. Portastudion för professionell hemmainspelning. Ordbehandlarnas rad. Radiostudiorna där man förr klippte och klistrade band och nu suckar över hur jobbigt det är att hantera nyss häpnadsväckande nya digitala tekniker som minidisk och DAT-band.

Jag ska genast medge att jag känner mig personligt berörd av Jesper Olssons ytterst läsvärda avhandling i litteraturvetenskap, Alfabetets användning. Konkret poesi och poetisk artefaktion i svenskt 1960-tal, eftersom jag själv i hela mitt vuxna liv stått i en levande relation till den tradition han kartlägger, om än utifrån andra utgångspunkter. I slutet av sin bok reflekterar han över vad som hände med sextiotalsavantgardet under sjuttio-, åttio- och nittiotalen och finner i stort sett ingenting. Underligt, tänker jag, som själv just på sjuttio- och åttiotalen skolats i denna tradition och sedan kontinuerligt arbetat vidare inom den, till exempel med text-ljud-kompositioner av olika slag.

Jag menar sannerligen inte att Jesper Olsson borde ha tittat åt mitt håll. Snarare skulle jag säga att det finns en blindhet i hans perspektiv, som mindre härrör ur hans teoretiska och begreppsliga utgångspunkter än ur definitionen av föremålet.

Olssons avhandling behandlar alltså den svenska så kallat konkretistiska poesin under 1960-talet. Poeter som Öyvind Fahlström, Åke Hodell, Jarl Hammarberg och Bengt-Emil Johnson vilka alla experimenterade friskt med "språket som konkret materia". Med utgångspunkt i det tidiga nittonhundratalets modernistiska avantgarde utforskades den poetiska textens alla dimensioner, grafiska, såväl som metaspråkliga och sonora. Den öppna konsten stod i centrum, en dikt kunde i princip se ut hur som helst, som skrivmaskinmålningar av bokstavshopar eller som kolumner och diagonaler utan given läsriktning. Det var en estetisk rörelse som förvaltade ett utopiskt stråk i modernismen, men också dess civilisationskritiska sida, vilket är ett annat huvudspår i avhandlingen.

Jesper Olssons två generalbegrepp är "artefaktion" och "materialitet". Det förra begreppet , som Olsson framför allt hämtat från den amerikanske kritikern Marjorie Perloff, syftar på det i språket som inte låter sig översättas, tolkas, liknas vid eller användas. Hos Perloff är det antitetiskt knutet till en analys av massmedia som präglat av ett språk vilket med minsta möjliga motstånd skall överföra information. Det Olsson kallar språkets materialitet är, skulle man kanske kunna säga, ett specialfall av artefaktionen; bokstäverna och orden som bilder, trycksvärta och ljudvågor. Men det är också, syns det mig, en metafor för poetens ämne i en viss, antiromantisk, tradition. "Materialet" i hans mening är helt enkelt utgångspunkten för poetens "hantverk" - en slags verbal "lera", "sten", "betong" eller "oljefärg".

Med en i bästa mening nördig detaljkoll beskriver Olsson konkretismens historiska och teoretiska sammanhang. Referenserna och noterna i denna också i övrigt välskrivna avhandling är lika rikliga som lustfyllda och uppslagsrika. Pionjären Fahlströms berömda manifest Hätila från 1954 är den självklara startpunkten. Hätila ger såväl ett program som en teknik. Dess centrala tes och uppmaning gäller "knådandet" och "kramandet" av "språkmaterien". Det skulle dröja några år innan dess idéer vann proselyter. Men från början av sextiotalet till 1966-67, då andra doktriner tog över, rådde en febril estetisk aktivitet mer eller mindre löst knuten till konkretismen.

Frågan är bara - vad är egentligen "konkret poesi"? Öyvind Fahlström var noga med att det inte rörde sig om en litterär stil. Och kanske hade han rätt. Jag ska återkomma till det. Men det är just som stil den träder fram i Jesper Olssons avhandling. Utifrån sina teoretiska utgångspunkter lyckas han nämligen inte definiera sitt föremål. Såväl det artefaktiska som det materiella är tvärtom begrepp som ringar in huvudlinjen i den europeiska efterkrigspoesin. Ta namn som Paul Celan, Ingeborg Bachman, René Char, José Ángel Valente och Göran Sonnevi till exempel. Alla poeter vilka ytterst medvetet laborerar med det i språket som inte låter sig inlösas eller tolkas, bara emottas och föras vidare. Likaså är de poeter som arbetar typografiskt och vars dikter refererar till det bildliga och sonora som sådant. I deras ljus framstår konkretismen à la Olsson mest som en stilriktning, vilken föresatt sig att pedagogiskt skola läsarna genom att idogt peka ut språkets icke-referensiella, opaka och anti-kommunikativa (ut-)sidor.

En sådan kritik av Alfabetets användning kunde illustreras av Bengt Emil Johnsons poetiska utveckling. Då den diskuteras brukar det göras en poäng av att Johnson inte publicerade någon bok mellan 1966-73 (Olsson gör den också). Vid "återkomsten" hade han, hävdar man, övergivit konkretismen och funnit ett nytt poetiskt idiom. Detta synsätt vilar just på stilistisk grund. I själva verket hade Bengt Emil Johnson vare sig övergivit det artefaktiska eller det materiella. Tvärtom. I den urvalsvolym av dikter från 1958-1993 - Vittringar (1995) - som han själv redigerade med utgångspunkt inte i dikternas inbördes kronologi, utan i inre likheter dem emellan, blir sambanden uppenbara. Jag har svårt att tro att Jesper Olsson med sina kriterier skulle kunna skilja de konkretistiska dikterna från de icke-konkretistiska i denna bok. Reflektionen över, liksom de poetologiska svaren på diktens villkor är bara mer eller mindre explicita. Johnson byter inte estetik, han utvecklar och fördjupar den.

Denna grundläggande problematik i Jesper Olssons avhandling har, tror jag, att göra med hans upptagenhet vid hur dikterna ser ut och låter, snarare än hur de verkar. Kritikern Bengt Höglund menar i en uppslagsrik artikel att den konkretistiska poesin stod i motsättning till den då aktuella nykritikens betoning av texten som objekt. Det poetiska uppstår, menar Höglund, först i och igenom de akter som kringgärdar texten, "genom upprepade läsakter, tolkningsakter, scenframträdanden, publiceringsakter, antologiseringar" (Tingtjut i Sextiotalets två ansikten, 1996). I Bengt Emil Johnsons verk blir denna tes väl exemplifierad. Hans bakgrund i konstmusiken slår tydligt igenom i hans diktnings interpretativa syftning. Det visuella i hans poesi har sin traditionsbakgrund i alternativa notskrifter och grafiska partitur. Texterna anger utgångspunkter för en framförande tolkning. Det är, i själva verket, först när dikterna realiseras i en läsakt, som deras utseenden får en mening.

Detta moment var, tror jag, viktigt för de svenska konkretisterna över lag. Deras intresse för strukturer och tekniker hade nästan alltid en motpol i det personliga utförandet. Som jag ser det var det anti-romantiska draget i denna rörelse på det hela taget långt mindre än Olssons framställning ger sken av. Ta till exempel dess förhållande till improvisationen och det spontana uttrycket, som gav en naturlig länk till den kanske starkaste subjektivitetskulten i efterkrigstidens estetiska panorama, den experimentella jazzen.

Utgångspunkten i den individuella, subjektiva, realiseringen av dikten var i själva verket det enda som hindrade den konkretistiska dikten från att bli en stil bland andra. Och möjligen var det faktiskt ett lätt identifierbar sorts utseende, snarare än en estetik, som dog ut i den svenska litterära offentligheten kring 1967. Många av konkretismens estetiska insikter kom att föras vidare av poeter som Lars Norén, Willy Granqvist, Katarina Frostenson, Anders Olsson och så vidare in i det sena 90-talets post-post-post-avantgardism. Annat som teknikentusiasmen och systemtänkandet vek av mot det musikaliska. Men man bör exempelvis minnas att text-ljud-genren kontinuerligt vårdats framförallt inom Sveriges Radio, först under den så kallade Musikdramatiska gruppens egid och numera under Radioteaterns, ofta i samarbete med Musikradion/P2.

I Alfabetets

användning

finns en bärande tanke om att den konkretistiska poesin skulle vara en särskilt kritisk och estetiskt medveten diktart. Den har inte ens i Jesper Olssons egen begreppsvärld mycket som talar för sig. Och likväl gör den hans bok till en ovanligt levande och engagerande läserfarenhet. Olsson inte bara undersöker, utan driver själv en estetisk hållning. Men han gör det i trohet mot den epok han beskriver; öppet, generöst och ogarderat. Alfabetets användning är helt enkelt en avhandling som vill väcka invändningar. Det är sannerligen en ovanlig ambition inom hans disciplin. Om flera litteraturvetare hade åtminstone något av Jesper Olssons mod, entusiasm och espri, kanske litteraturvetenskapen på nytt kunde bli en angelägenhet för en vidare offentlighet.

Avhandling

Magnus William-Olsson