Småsparare – så blev ni lurade

JAN GUILLOU om en mästerlig bok som borde bli obligatorisk läsning vid landets alla journalist- utbildningar

helskärm

Skandia, Telia, it-bubblarna von Holstein och Birgersson, roffare Lars-Eric Petersson och Ulf Dahlsten till att börja med. Det stora journalistiska problemet med dessa skandaler och tjyvar är att allmänheten inte informeras förrän det är för sent, och därtill så uppenbart att inte ens ekonomijournalister kan förneka.

Men vägen fram till katastroferna kantas av i värsta fall både jublande ekonomijournalister och politiker. Så sent som 1999 utsåg Veckans Affärer Skandia-roffaren Petersson till årets vd. Och Dagens Industri intygade att ”Lars-Eric Petersson aldrig kommer att hamna i blåsväder på grund av dåligt omdöme”.

Och när svenska folket skulle luras att köpa sitt eget Telia, mitt under pågående börsras, steg statsminister Göran Persson själv fram i Dagens Industri och förklarade att börsen ”inte är övervärderad” och att ”risken för börskrasch är mycket mindre idag än för tio år sedan” samt rekommenderade folket att köpa mer aktier.

De som lät sig luras, och det var många, Telia skulle ju bli en ”folkaktie”, blev fort av med mer än hälften av sitt satsade kapital. Den amerikanska investmentbanken Morgan Stanley, som varit regeringens rådgivare (och alltså hade fenomenal insyn i Telia-affären) sålde stora mängder Telia-aktier första dagen och köpte sedan tillbaka när kursen fallit som en sten. Så överfördes alltså småspararnas, de bedragnas, pengar till professionella roffare.

För en amatörsparare är det naturligtvis mycket svårt att stå emot silverflöjten när den trakteras av såväl en samlad kår av ekonomijournalister som regeringen med statsministern i spetsen.

Och det är om möjligt lika svårt för enskilda journalister att ställa sig upp och säga emot mitt i den mediala tsunamin av entusiasm. Viss erfarenhet av detta har jag själv. När jag valdes till Publicistklubbens ordförande år 2000, just när bubblan var på väg att spricka, skedde det under en skur av protester och upprop från ekonomijournalister som menade att jag förtalat dem och dessutom visat dåligt omdöme genom att rentav håna teorierna bakom ”den nya ekonomin” (att inte sälja varor och tjänster utan i stället luft och aktier).

Men min eventuella insats som häcklare från de bakre leden är inte mycket att yvas över. Tvärtom, jag borde ju ha ansträngt mig betydligt mer om jag nu var bedrägeriet på spåren.

Om detta blir jag närmast brutalt medveten när jag läser Björn Elmbrants Dansen kring guldkalven - Så förändrades Sverige av Börsbubblan.

Björn Elmbrant har nämligen metodiskt gått igenom rikets alla affärer från fastighetsbubbla till it-bubbla och åtföljande Telia-bedrägeri. Efter hans granskning har varken ansvariga politiker eller ekonomijournalister många testar kvar i pälsen och det är fullkomligt rättvist. Hans bok borde

vara obligatorisk läsning vid landets alla utbildningsinstitut för journalister. Och denna bok placerar dessutom Björn Elmbrant för all framtid i den svenska journalistikens Hall of fame.

Visserligen kan man säga att det är en sak att genomskåda bedrägerierna när de pågår och en annan och lättare sak att beskriva förloppen i efterhand. Men det journalistiska minnet är kort, särskilt i de fall då det berör pinsamheter för journalistiken. Och när det gäller it-hyllande och aktiespekulationer kommer få medier undan med hedern i behåll, inte ens kvällspressen.

Men det är svårt att skriva om ekonomiska förlopp, särskilt om man som Elmbrant strävar efter - och lyckas - göra det hela begripligt. Ekonomijournalistiken är inte bara enhetlig i politisk inriktning utan också språkligt. Det är svårt att tränga in i den ekonomiska diskussionens värld av mumbo-jumbo, liksom det är svårt att ställa sig framför den skenande hjorden och säga stopp och belägg.

Journalistikens huvuduppgifter är att ta reda på hur det ligger till och berätta det, ju angelägnare förhållanden att berätta desto angelägnare journalistik. Och få saker kan vara mer angelägna att berätta om än tidens stora ekonomiska bedrägerier. Därför är det bekymmersamt att bara en journalist åtagit sig och lyckats med uppgiften.

Möjligen kan Björn Elmbrants ensamhet förklaras med en kommersiell förskjutning av de journalistiska idealen. För givetvis är hans bok ett mycket större och viktigare ”avslöjande” än de jämförelsevis snabbproducerade dra-ner-brallorna-scoop som blivit televisionens ideal. Roksreportaget i Sveriges Television var mönstergillt i sin genre. Men något säger mig att Bonniers prisjury när det gäller årets avslöjande inte riktigt kommer att begripa den saken.

Vilket på intet sätt förtar storheten i Björn Elmbrants insats.

Samhälle

Jan Guillou