Beat - vemod och hetta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-11
Anders Paulrud läser ”BEAT” - en antologi om poesi och prosa från beatgenerationen
"All that hitchhikin
All that railroadin
All that comin back
to America"
Yeah, man kommer alltid tillbaka till Amerika. Till beatgenerationens Amerika, vill säga. Dit måste man bege sig då och då för att uppsöka sin ungdom igen; ibland är det nödvändigt att borra sig ner till en epok då inte allt var lumpet och fuktskadat, då inte allt kretsade kring samtidens sjuka begär efter pengar och ägodelar.
Raderna däruppe är Jack Kerouacs, och han, självaste översteprästen i The Beat Generation, får tillsammans med Allen Ginsberg det största utrymmet i Gunnar Hardings förord till en ny och välkommen antologi, kort och gott kallad Beat.
Harding, som alltid har varit en entusiastisk och grundlig man, börjar med att reda ut ordet beat. Betydelsen av "slagen" är uppenbar, men också, självfallet, "taktslag" och "rytm", och när populärpressen fiskade upp ordet och gjorde sammansättningen "beatnik" och därmed lånade sista stavelsen ur ryska Sputnik stod det klart att man hade med rebeller att göra. Ja, värre, med kommunism och samhällsomstörtande krafter.
Oamerikansk verksamhet. Det var mitten av femtiotalet, man måste komma ihåg det. Hur inskränkt Amerika var vid den tiden.
Slagkraften hos de unga poeterna Ginsberg, McClure, Kerouac, Gary Snyder som deltog i den berömda uppläsningen den 13 oktober 1955 på Six Gallery i San Francisco var bedövande.
Beatnikarna fick stort inflytande på en yngre generation. Minnesvärd är den film som Sam Shepard gjorde 1975 där Allen Ginsburg och Bob Dylan (under Rolling Thunder-turnén) åker till Kerouacs grav i Lowell Massachusetts, för att sjunga en gemensam blues till författarens minne.
Beat innehåller många bra dikter. Om jag skulle välja en enda att citera får det bli en kort, vacker liten bluesdikt av Allen Ginsberg från vintern åttiofem. En annorlunda poet än den Ginsberg som vinberusad frustade ur sig Howl i mitten av femtiotalet, men med en vemodig hetta kvar:
När jag inte är ung längre / och det inte verkar finnas / så många fler njutningar kvar att se fram emot / En sådan lycka att vara fri / att skriva om bilar och krig, tidlösa sanningar, kasta gamla onödiga / slipsar och byxor som inte passar.
Antologi
Anders Paulrud
