Ingen är oskyldig

JENNY TUNEDAL om Stieg Larssons tredje deckare – och om vad som gör att man inte kan sluta läsa

helskärm

Nittonhundra myllrande sidor information. Mat, datorer, kläder, sex, Bibeln, matematik, historia, geografi, juridik, psykologi, spionage, trafficking. Kapitalister, psykopater, poliser, journalister, agenter, advokater, boxare, hackare.

Att läsa Stieg Larssons Milleniumtrilogi är lite som att läsa Ulf Lundell – allt ska med. Berättandet verkar liksom berusat av sin förmåga att omfatta. Det finns en njutning i beskrivandet, oavsett om det gäller personer, datorer, platser eller smörgåsar. En slags uppskruvad uppmärksamhet som inte gäller språket så mycket som tingen och som ganska snabbt framkallar en ouppmärksamhet hos läsaren. Man känner sig förströdd, helt enkelt.

Larssons till synes oemotståndliga sug ligger inte i hans berättande, utan i hans berättelser, som hela tiden handlar om makt (politisk, ekonomisk, fysisk, medial, juridisk ). Genom de skickligt spunna deckarintrigerna löper en starkt lysande tråd – omfördelningen av denna makt, från de samvetslösa till de samvetsgranna. Här lockar en skönare triumf än den som bara handlar om att en mördare ska fångas och straffas. Och här finns inte en enda polis med livspussel, tack och lov.

Medlet, för att inte säga vapnet, som möjliggör omfördelningen av makt är information. Att hacka en dator är mer effektivt än att kasta en brandbomb. En grävande individ kan uträtta mer än en insatsstyrka. En journalist som säger sanningen kan söndra ett ont imperium. Det skulle kunna bli outhärdligt Janne Josefssonskt. Larsson är dock inte ute efter förenklade sanningar om onda makthavare, stackars folk och goda journalister. Inte bara, i alla fall. I?stället insisterar Milleniumtrilogin på det som hjältinnan Lisbeth Salander sa redan i första boken, Män som hatar kvinnor: ”Det finns inga oskyldiga. Det finns bara olika grader av ansvar.”

Salander är inte intresserad av att skona sig själv eller någon annan. Hon är en rasande sårad kvinna som utkräver hämnd, inte bara åt sig utan också åt andra som drabbats av män som hatar kvinnor. När Luftslottet som sprängdes börjar är hon efterlyst för tre mord och ett mordförsök – på sin pappa – och har blivit skjuten i huvudet. Medan hon ligger på sjukhus arbetar en grupp poliser och agenter, med journalisten Mikael Blomkvist i spetsen, för att nysta upp den härva som till stora delar förstört Salanders liv och lett till flera människors död. Samtidigt växer en konspiration som vill tysta Blomkvist och låsa in Salander, så att deras hemlighet aldrig ska avslöjas. De onda vill dölja, de goda vill avslöja – Larsson är bra på att vrida upp denna klassiska mediedramaturgi till maximal spänning.

I boken finns också en sidohistoria om hur tidskriften Milleniums redaktör Erika Berger försöker göra karriär på den stora tidningen Svenska Morgon-Posten. Där möter hon journalistikens baksida – kanske också dess realitet i samtiden: ägare som inte vill låta tidningen få kosta pengar, nyhetsvärdering som är alltför snabb och alltför ideologiskt färgad, maktkamp mellan medarbetare som är rädda för att förlora sina jobb, machokultur. Hor-mejlen börjar snabbt dundra in i den nya chefredaktörens mejlbox.

Dags- och kvällspress är över huvud taget hos Larsson en skarp kontrast till det (idealiserade?) porträttet av den kämpande tidskriften som, i?stället för att återskapa och kränga fördomar och lögner, brinner för sanningen och håller ihop mot världen.

Slitet på Milleniumredaktionen är en av Larssons ”darlings”. Han har många fler: Salanders butterhet, Mikael Blomkvists romanser, kvarteren kring Hornsgatan i Stockholm, en slags fetisch för produkter från dataföretaget med äpplet som symbol, vissa enkla berättartekniska grepp (som att skriva ”De samtalade i en/två/fem timmar” när han vill avsluta en scen och komma vidare).

I tredje boken känns många av dem ganska slitna. Samtidigt expanderar Larsson hela tiden sitt register – från första bokens pusseldeckarform, via andra bokens polisdeckare, till den sista: spionthrillern, vars rättegångsdrama kommer så uppfriskande mot slutet. Visst liknar dessa scener Lagens änglar, men det är en rolig pastisch, full av nerv.

I hela trilogin vävs brott mot individer och brott mot samhället oavbrutet samman, det ena går inte riktigt att skilja från det andra. Den första boken skildrade både en blodig släkthistoria och ekonomisk brottslighet på global nivå, den andra gjorde ekonomiska brott till nödvändiga medel för personlig frihet och rättvisa, och i Luftslottet som sprängdes får en enskild persons lidande stå fram som konsekvens av ett enormt säkerhetspolitiskt maktmissbruk.

Genom denna ständiga förflyttning mellan, och sammanblandning av, personligt och offentligt, och genom att det inte bara får gestalt i någon missnöjd polis muttrande, tydligggör Larsson att alla är en del av allt. Samhället pågår överallt, med sina strukturer av rasism, sexism och homofobi, med sin senkapitalistiska girighet. Vi kan inte säga där borta. Vi kan inte säga det är inte vårt.

Larsson informerar om att ingen är utan ansvar.

Deckare

Jenny Tunedal