Språket sjunger

Mikael Strömberg i fonetikens gränslösa värld

Vi har alla ett förhållande till fonetiken. Tro det eller ej. Och det sträcker sig längre än till Systembolagets vinlista.

Språket flyger ut i luften. Rösten är sin egen. Den lever märkligt fri från kroppen och från tingen. Den skjuter ut, svävar, stiger, skingras, dör. Den går utanför kroppen och består av ljudvågor och vibrerande stämband.

Rösten och språket är en av de största energikällorna med stor böjlighet. De kan alstra hastigt växlande klanger och tonhöjder, brusliknande ljud och snabba explosionsartade effekter. Slunga ut ett p, ett k, ett t på någon millisekund.

Alla har vi begränsade möjligheter att kontrollera språket och rösten. Alltid är det något som brister; axlarna, huvudets radie, tungans och läpparnas motorik, böjligheten av vokalerna, omfånget, tonträffarna, gehöret, muskelminnet, resonansen, lungkapaciteten, förmågan att utnyttja språket musikaliskt, och inte minst svårigheten att lyssna till oss själva utifrån. I värsta fall hör man bara ljudet av sina egna brister.

Och vilken röst är äkta? I viss mening är också rösten ett slags skrift. När vi lyssnar till oss själva, lyssnar vi samtidigt till en annan. "Lyssnar jag till talet i min mun, så kan jag säga att en annan talar ur min mun", sa Wittgenstein.

I sällskap med professor Olle Engstrand blir vem som helst intresserad av fonetik och hur jordens språk hänger ihop. Men det är ingen text man dyker in i hur som helst. Så här kan bokstäverna snubbla omkring: "Samma aerodynamiska resonemang kan tillämpas på de frekventa p-luckorna. Eftersom bilabialt artikulationsställe är relativt gynnsamt för fonation" den längre auditiva prominensen kan då sänka p:s popularitet i klusilligan". Finns det något negativt med Fonetikens grunder är det just språket. Fackuttrycken, som visserligen är ofrånkomliga i många fall, bromsar upp och skapar mer irritation än intresse. Å andra sidan lättar Engstrand upp med roliga exempel som "Å tjejerna kom å skrek att de brann som fan", för att undersöka betoningar av stavelser. Eller ordet "Ostmacka" för att känna in hur språkets klanger, brus och tystnader ligger i munnen. Ett av Engstrands mer omöjliga exempel är "Laxfiskarföreningsordförandebiträde". På så sätt övertygar han mig att till och med svenskan, i ett fonetiskt perspektiv, saknar en bortre gräns. Det kryllar av sammansättningar och sammansatta ord trots att allt utgår från en begränsad mängd ljud.

Den "fonetiska intuitionen" Engstrand beskriver ligger alltså mycket nära musik. Enligt honom är alla språk "baserade på det faktum att alla talade yttranden kan betraktas som följder av konsonanter och vokaler. Upptäckten av denna konstruktionsprincip är ett av de mera konsekventrika framstegen i mänsklighetens historia".

Utomordentligt intressant är förhållandet språk/röst/musik. Och utan att göra anspråk på någon som helst sanning vill jag tolka författaren som att musiken kom före språket. I vilken grad man kan säga att musik är ett språk, är också en knäckfråga inom musikvetenskapen. Därför har man alltid haft ett gott öra till fonetiken eftersom den tangerar musikens psykologiska, fysiologiska, anatomiska och akustiska egenskaper.

Ta ett omdiskuterat fenomen som talsång (Sprechgesang), ett mellanting mellan tal och sång. Vare sig man väljer att betrakta talsång som stiliserat tal eller som sång, förblir begreppet svåravgränsat. Under alla tider har ord-tonproblemet sysselsatt tonsättarna. I ett av många försök att lösa problemet skrev Arnold Schönberg sitt Pierrot Lunaire där han avsåg en "lätt, ironisk-satirisk ton". Toner som inte fick sjungas utan att omvandlas till "språkmelodier".

En av Engstrands käpphästar är den så kallade prosodin, eller talets musikaliska dynamik. Också språket är ljudvågor och reglering av höjd, styrka, längd, klang, resonans, artikulation och så vidare. Helt avgörande är intonationen. Spelar man in en cello och klipper bort början och slutet av ljudet så hör vi inte att det är en cello, vi tror att det är en röst. Samma sak är det med rösten, vi tror att det är ett musikinstrument om vi inte får höra in- och utsvängningen, hur ljudet föds, växer och dör.

Så jag undrar; är det kanske rent av så att musiken är ett "överspråk" och jordens språk är olika varianter av samma komposition som rör sig från jordens innanmäte, till naturens sång, via himlakropparnas lugna vandring till de subatomära partiklarnas vilda explosioner?

Språk - och musik - är det mest mänskliga sättet att systematisera världen. Visserligen säger både djur och människor saker: Fin mat, ful mat, Hjälp!, Jag är älskar dig! Men människor säger mer än djur. Vi har lärt oss hur man musikaliserar språket.

Något att tänka på när man beställer några flarror vin på systemet och hjälpligt försöker säga schaaatååå nöff duu papp.

Mikael Strömberg