Ingen kommer undan sin historia

Nina Lekander beskriver många kvinnors dilemma i Mest om min mamma

helskärm

Skrivandet åtföljs många gånger av skuld. Författaren söker blidka sig själv och någon osynlig gudomlighet för att få skriva. Ett godtagbart skäl att höja sin stämma är att man lidit särskilt djupt, eller att man är ett slags försångare åt andra. Stora delar av världslitteraturen springer ur trauman, ur driften att försöka förstå en sönderslagen verklighet. Skildringen av normaliteten är en litterär utmaning få ror iland med.

Nina Lekander som i dag ger ut boken Mest om min mamma är medveten om vågspelet. Berättelsen om moderns sista år efter cancerbeskedet blir till en fresk över en relativt välfungerande familjs livshistoria. Men framför allt den yrkesarbetande moderns historia, hon som växte upp med en ensamstående mor och själv blev ensamstående innan hon gifte sig med författarens far.

Nina Lekander urskuldar sig för den privilegierade uppväxten på Östermalm med hemhjälp, stödjande akademikerföräldrar och soliga somrar på Öland. Modern Lena och fadern Gunnar framstår som rekorderliga människor som gjort så gott de kunnat. Lite dåliga nerver, ängsla för fördjupning och en tendens att släta över saker, visst, men i stort sett en kärleksfull familj som tar hand om de sina. Den som har andra erfarenheter kan känna ett styng av avund och undra varför denna historia förtjänar att berättas. Givetvis är det en snål och dum invändning, men jag undrar om inte Lekander själv plågats av den. Det är som hon inte riktigt gett sig själv rätten att tala om det som känns viktigt. "Sluta försöka skämta, sluta försvara dig", säger hennes älskade under arbetets gång.

Och någonstans efter det, ungefär i bokens mitt, tar det fart. Först då börjar man begripa allvaret i den mani som drabbar modern efter cancerbeskedet, hennes känsla av att aldrig riktigt ha fått leva det liv hon vill, avsaknaden av rörelseutrymme. Lenas upplevelse är helt enkelt ett kvinnligt arv som inget välstånd kan sudda ut. Mest gripande uttrycks det i hennes gamla kärleksbrev till Gunnar, som i sin behagliga ungkarlstillvaro på femtiotalet tvekade inför giftermål, delvis för att Lena redan hade en son.

Breven skrivs i underläge och är svassande fogliga och tårdrypande av tacksamhet inför minsta ömhetsbetygelse. Det är plågsamt att denna skarpa och snygga dam har förnedrat sig så, men hon satt i ett skruvstäd som är kvinnors genom årtusenden. I berättelsens periferi skymtar också släktingars smusslande med illegala aborter, men också den som saknar självkänsla för att hon inte kan få barn. Kvinnor fastlåsta av reproduktionens villkor, samtidigt tuffa och starka donnor som lyckas leva sina liv med någorlunda värdighet i behåll.

Det slår mig hur även Lenas rädsla för konflikter och djupa känslor är en del av arvet. Att släppa fram sina begär är förbehållet dårar och fallna kvinnor. När Nina får en karta Sobril av mamma är hon tredje generationen som tar piller för att hålla känslorna i schack, även mormor knaprade Valium. Så himla lättsamt var det inte när allt kommer omkring. Att berätta blir ett sätt att förstå det. "Du bär ditt livs historia, som en rostig gammal gloria", sjunger Peter LeMarc på sin senaste skiva. Och just precis så är det. Vi kommer inte undan den.

Roman

Camilla Hammarström