Spiken i Knut Hamsuns kista

Lennart Bromander läser en avslöjande biografi

"Jag blev djupt gripen av besöket. Då Hamsun såg mig för första gången blev hans ögon fuktiga av tårar, och han måste vända sig bort för att dölja sina känslor. Framför mig stod en åttiofyraårig gammal hedersman med ett vidunderligt ansikte. Den höga ålderns visdom var inskriven på hans panna. ["] I mina ögon var han personifikationen av vad en romanförfattare bör vara."

Så skrev Joseph Goebbels efter Knut Hamsuns besök i Berlin 1943. Hamsun var också så rörd och tagen av mötet att han efteråt sände sin Nobelmedalj till den ödmjukt tacksamme Goebbels som kände sig alldeles för ringa för den äran.

Goebbels var visserligen doktor i litteratur och den mest boksynte i det nazistiska toppskiktet men det respektfulla mötet mellan en av historiens mest samvetslösa politiska manipulatörer och den oomtvistat geniale författaren framstår som groteskt, det kräver en bortförklaring!

Eftervärlden har också arbetat hårt med att rädda den store författaren undan hans eget dåliga omdöme, något som inte blev lättare av att besöket hos

Goebbels inte var något tillfälligt snedsteg. Mest famös i Hamsuns pronazistiska meritlista är hans hyllning till Hitler i Aftenposten dagarna efter Hitlers självmord våren 1945.

Men Hamsun var ju gammal och han avfärdades som senil eller som den psykiatriska undersökningen kom fram till "lidande av varaktig själslig försvagning". Mest genomslagskraft har Thorkild Hansens stora och briljant skrivna Processen mot Hamsun fått. Med närmast furiös lidelse vänder Hansen blickarna mot Knuts hustru Marie och framställer henne som en ond nazistisk ängel som isolerade den döve författaren från information om vad som föregick i världen. Den vanligaste och ännu rådande uppfattningen är annars att Hamsun var en politisk idiot och att detta är pinsamt men ändå inte har med hans författarskap att göra.

Nu är det slut med den illusionen. Jörgen Haugan har skrivit en biografi över Hamsun, som övertygande visar att hans ålderdomsnazism finns tryggt förankrad redan hos den unge författaren till Svält och att det inte går att skilja det litterära geniet från Hitleranhängaren. Goebbels och Thorkild Hansen var lika stora beundrare av Hamsun, men frågan är om inte Goebbels var den mest insiktsfulle.

Det går att finna otaliga exempel på förakt för svaghet och ren blodtörst hos Hamsun från alla tider i hans liv. Från åren i Amerika på 1880-talet medförde han det djupaste förakt för den svarta befolkningen och i en debatt om barnamord på 1910-talet skriver han upprört om hur samhället stöder "blinda, idioter och vanföra" och uttrycker som sin mening att man bör rensa bort allt liv utan värde ur samhället. Många upprördes naturligtvis, men typisk är redaktören för Klassekampen som slutar en polemik mot Hamsuns politiska åsikter med ett knäfall inför författaren: "Herre Jesus, så bra Ni skriver!"

Privatmannen Hamsuns ålderdomsnazism var en naturlig följd av de politiska uppfattningar han alltid haft och berodde varken på senilitet, dövhet eller isolering, men det är vad som döljer sig i hans romaner som är det verkligt intressanta.

Nyskapande i Hamsuns debutroman Svält och de andra av hans främsta nittiotalsböcker, Mysterier, Pan och Victoria är inte minst synen på konstnären och konstnärskapet. Enligt den förhärskande romantiska konstnärsmyten var författaren en sanningssägare med samvete och moraliskt ansvar, en siare, och särskilt i Norge en nations- och kulturbyggare. Hamsun bröt radikalt med sådana idéer och uttryckte en total amoralisk individualism. Hos jaget i Svält eller hos löjtnant Glahn existerar inga moraliska värden, endast det hänsynslösa uttrycket för det konstnärliga jagets suveränitet. Yttre nederlag endast styrker honom i tron på den egna inneboende överlägsenheten och som mest överlägsen är han när han har hela världen emot sig. Medmänni-skorna har inget värde i sig, särskilt inte kvinnorna. De är endast konstnärens arbetsmaterial, slit- och slängprodukter i en magnifik självinscenering.

Hamsuns tidigaste och konstnärligt starkaste romaner handlar om konstnären som övermänniska, och den som inspirerat Hamsun är självfallet Friedrich Nietzsche. Många anklagelser har genom åren riktats mot Nietzsche för att ha förebådat nazismen, men det har skett på tämligen lösa grunder och den i Tyskland mycket läste Hamsun framstår här som ett slags felande länk.

Medan jag läser Haugans bok tar jag fram och läser parallellt i Hamsuns Pan och På igenvuxna stigar och i Nietzsches Så talade Zarathustra. Inte bara likheterna i övermänniskoattityden utan också i det manipulativa förhållningssättet till läsaren är påfallande. I Nietzsches egenartade text och i den berusat naturlyriska Pan lindas manipulationerna in i förförisk retorik, framställningarna saknar episka eller moraliska sammanhang, snärjer genom sitt språk och tar aldrig ansvar för sina utsagor. Det finns hårresande uttryck för människoförakt i de flesta av Hamsuns romaner, men han döljer dem med sitt magiska språk. Läsaren blir ohjälpligt hänförd - och dum. Linjen till Goebbels och Hitler är inte svår att se.

På igenvuxna stigar är Hamsuns sista bok. Där skildrar han sitt liv under rättsprocessen efter kriget, och den är lik nittiotalsböckerna i sin förföriska manipulationskonst. Hamsun trollar fram en oemotståndlig bild av en i alla avseenden överlägsen gammal man, svårt misskänd av den låga populasen. Och det gick hem. Visserligen kunde inte det norska folket riktigt förlåta Hamsun, därtill var hans uppenbara landsförräderi alltför stort, men den litterära institutionen har gjort det så mycket beredvilligare.

Jörgen Haugan smular sönder framför allt Thorkild Hansens argumentering och visar övertygande hur fel han har i sin framställning av Hamsun som den isolerade och av hustrun Marie missledde. Men som manipulatör var Hansen en god elev till Hamsun, och en av dem som blivit förledd är P O Enquist i manuset till Jan Troells film om Hamsun, som bygger på Hansens bok. Haugan menar att här blir "alla Hansens nyanser förenklade och reducerade in absurdum", till exempel när Enquist lägger en replik som "Jag är ingen nazist, jag är tyskvän" i Hamsuns mun. Likaså i en annan replik som "Jag är inte antisemit". Hamsun förnekade aldrig vad han var och vad han ansåg och visst var han antisemit. Även om hans antisemitism kunde ta sig jovialiska former som under Nobelfesten, när han klappade Henrik Schück på axeln och konstaterade att denne minsann var en riktigt hygglig jude. I Troells film om Hamsun förstärks den grundfalska bilden av Hamsun genom Max von Sydows sympatiskapande gestaltning av en stolt gammal hedersman - för att använda Goebbels karakteristik.

Även efter Jörgen Haugans förintande genomgång förblir Knut Hamsun en av världslitteraturens främsta prosaister, men håll för all del huvudet kallt när ni läser hans romaner!

Litteraturhistoria

Lennart Bromander