Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Brynolf

Skogens konung

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-21

JOAR TIBERG läser två böcker tunga som älgstekar

Hur står det till med den svenska fackboken?

Ska man döma av två nyutkomna böcker om skogens konung älgen, inte så bra.

Ämnet är högaktuellt, i flera avseenden. Älgjakten berör mängder av människor i vårt land, en kvarts miljon jägare fäller hundratusen djur årligen - skogen, älgens biotop, är en av svenska folkets favoritlokaler, bredvid shoppingcentra och sporthallar.

Skogsindustrin - trävaror, massa - som älgen konkurrerar med, står för viktiga exportvaror och är ryggraden i vår ekonomi.

Allt detta gör att älgen borde vara en utmärkt skärningspunkt och blickfång för att berätta vårt politiska och sociala nu. Långt utanför skogslänen.

Hur ser det sociala mönstret ut bland jägare, vilka är dom, vilka socialgrupper kommer de ifrån? Hur tillvaratar de sina intressen? Hur har jägarkåren förändrats över tid?

Och varför talas det så lite om viltkrockarna i trafiken? Hur arbetar skogsindustrin för att komma till rätta med de omfattande betskadorna?

Frågorna står på rad, och de fortsätter att göra det efter att jag läst Tommy Hammarströms Älgen (Max Ström) och Åsa och Mats Ottossons Älg (W&W).

Här presenteras hällristningarna i Nämforsen, älgpark och älgosttillverkning i Västerbotten, älgsouvenirer och mjukisdjur och mjukishistoria om älgens uppgångar och nedgångar genom historien, människans vilja att tämja henne, med stora bokstäver och till stora bilder.

Några rejäla furor har gått åt för att få ut detta till marknaden och grejerna har blivit tunga som älgstekar.

Men jag undrar vem böckerna vänder sig till.

Jägare kan inte läsa detta med behållning, det är alltför ytligt och sentimentalt. För oss som bara äter älg funkar det inte heller, det är för mycket vurm, man blir misstänksam, är Jägareförbundet inblandat? Ibland har jag undrat om det riktas mot barn. "Ju större man är desto mindre är kroppsytan i förhållande till kroppens volym", kan man läsa i Älg.

Nej, de här älggubbarna gick inte.

Och jag tror jag vet varför.

Kring älgen sjunger intressekampen. När man hör skotten i höstregnet därute vet man vem som står som segrare, just nu.

Men varför har älgstammen tillåtits skena? Och varför är det så tyst om de hundra trafikskadade i älgolyckor varje år?

Svaret är kanske att älgjägarna har vant sig vid att det ska falla djur som käglor på passen. Jägarförbundet är en mycket stark lobbygrupp, jägarna är ofta, men inte alltid, ett toppskikt i samhället. Och män, män, män.

Älgen är således politisk, som allt annat vi kallar natur. Han är inte ett skit sentimental, hade han fått läsa älgsatsningen från storförlagen anno 2004 hade han blivit rasande.

Det är jag säker på.

Och nu ska jag sluta den här artikeln. Hammarström och Ottosson fick nog mer än dom förtjänar, men jag är less på coffeetable-grejer.

Tillvaron är kamp och helvete.

Jag har aldrig suttit av nåt pass, men han som var hemma här i stugan före oss tog ut en liten ruta i skithusväggen. Därför kan vi sitta och tömma tarmen och se när älgarna kommer ur skogen och betar i kållandet, äter äpplen ur trädet.

Det är fint.

Böcker

Joar Tiberg

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.