”Hur känns det att vara neger?”

IRA MALLIK läser om den rasism vi alla bär på

helskärm

Den rasism Oivvio Polite berättar är inte en fradgande nazisthop på marsch.

Den är mycket mer obekväm och hotfull än så, för det är den rasism vi alla är bärare av. Du, jag, han själv, alla välmenande med lena tungor, alla stenhårda antirasistiska kämpar, ingen av oss har en förmåga att tänka bortom kategoriseringar baserade på hud, färg, etnicitet.

Vedertagen (och slentrianmässig) kritik ställs på huvudet. Varför upprörs vi när Michael Jackson blir ”vit”? Är det verkligen därför att han sägs skämmas över sin hudfärg, eller väcks obehaget av att vem som helst kan bli vit – att transformationen inte håller sig inom det rasistiska systemet? Den som bryter gränser måste bli Wacko Jacko i vithetens medier.

I White like me har Oivvio Polite samlat ihop artiklar om rasism som han publicerat i svenska medier under 15 års tid. Det som slår mig är att de flesta resonemangen fortfarande känns dagsaktuella, och hur omärkta texterna är av 90-talets sunkiga tidsanda där även antirasistiska debattörer gärna förirrade sig i tassemarker.

White like me rör sig mellan personliga bilder som får det att fladdra i magtrakten. Som när lärarinnan i klassrummets barnavärld som vänder sig till Polite med ett: ”Hur känns det att vara neger?” Eller att den första svarta person utanför familjen som barnet kan minnas är Onkel Ben på rispaketen.

Det som gör Polite så angelägen är hur han lyckas foga in dessa bilder som illustrationer av den större berättelsen. Den om hur vi viljelöst och ansvarslöst ordnar världen utifrån de föreställningar om ras som ligger inbäddade i allt vi kommer i kontakt med; medier, kultur, ja, hur själva språket och vår föreställningsvärld är infekterade.

Det är i bokens andra och tredje del där Sverige och rasismen tecknas i mötet med USA och om Allen Polite, den amerikanska pappan som vägrar vara svart, invandrare, inringningsbar, som White like me lyfter från dagstidningsjournalistik till vibrerande berättelse. Pappan som återskapar ras. Pappan som myten om det coola svarta USA. Pappan som den misslyckade författaren. Återskapande av nya förtryckarstrukturer och hela medvetandet som ett rasismens fängelse placeras framför oss som en sprucken frukt.

Malcolm X, Frantz Fanon, Louis Farrakhan och Public Enemy erbjuder inte alternativ utan samma världsbild ur ett annat perspektiv. Kön skapar nya hierarkier och den enda svarta kvinnan bland Stockholms Svarta pantrar finner ingen plats i gruppen. Ändå andas inte White like med uppgivenhet. Den är på väg vidare.

Samhälle

Ira Mallik (kultur@aftonbladet.se)