Som att titta på djur i bur

Katarina lever ensam med sonen Stefan. När hon träffar Annie och hennes dotter Anna tar livet en ny vändning. De två kvinnorna skapar sig tillsammans ett lyckligt liv, trots brist på pengar och annan trygghet. Denna tillvaro varar i sju år men slås i bitar när Annie dör. Ann-Marie Ljungbergs roman Simone de Beauvoirs hjärta är en rekonstruktion av livet före katastrofen. Under en promenad, två månader efteråt, fogar Katarina och Stefan ihop sina minnesfragment i ett försök att förstå det som hänt.

Ann-Marie Ljungbergs ton känns igen från hennes tidigare romaner. Hon registrerar sina karaktärer och deras förehavanden som om hon stod och tittade på dem utifrån, som man tittar på djur i bur. Människorna förblir okända, deras drivkrafter hemliga.

Den här tekniken fungerade bra i debutromanen Resan till Kautokeino, som var en norrbottnisk roadmovie-roman, och i Färjenäs, en kollektivroman om ett gäng udda existenser i samhällets utkant. Men i Simone de Beauvoirs hjärta saknar jag en tydligare och generösare berättarröst. Romanen handlar om stark vänskap, men det förblir oklart för läsaren vad det är hos Annie som verkar så tilldragande på Katarina. De sägs vara lyckliga tillsammans, men denna lycka gestaltas inte. De går i djupa tankar, men vi får inte veta vad det är för tankar.

Kanske kan man förstå det som ett sorgearbete - textens undanglidande, depressiva drag, dess långsamhet: munnar som öppnas och stängs, blickar som höjs och sänks, cigarettrök som ringlar. Det blir ett monument över omöjligheten i att fånga lyckan i ord.

Titeln inger höga förväntningar. Men vilken är egentligen Simone de Beauvoirs roll? Katarina och Annie deltar visserligen i en läsecirkel om Det andra könet, men vi får bara följa med på ett enstaka möte där de inte lyckas reda ut vad transcendens betyder, trots att en riktig Beauvoirforskare är närvarande. Är romanen en skildring av moderskapets lycka - och därmed en kritik av Beauvoirs föreställning om moderskapet som något som håller kvar kvinnan i immanensen? Men varför hyllas i så fall Beauvoir som kvinnornas befriare?

Katarina och Annie är representanter för det som brukar kallas för Sveriges nya underklass: de ensamstående mödrarna. När Katarina behöver pengar säljer hon sitt ex av Det andra könet. Först kommer käket och sedan moralen helt enkelt. Och när Annies före detta man får för sig att han ska ha vårdnaden om dottern Anna är det en lätt match för advokaterna att framställa Annie som en dålig mor. Beauvoirs idé om hur människan kan forma sitt liv är ljusår ifrån de här romanfigurernas tillvaro: de är fångade i livets omständigheter, ofria, kringkastade, maktlösa.

Roman

Cecilia Annell